Mood: Don´t know really…..

 

I feel confused most of the time these days!

 

Jag mår fin fint men är förvirrad som fan!

Hur går det ihop! Jag njuter men reflekterar över det som saknas.

 

Jag ler och skrattar men är ändå förbryllad över att saker och ting är som det är och försöker fundera ut vad jag vill med detta liv……

Is this really how I want to live?

 

Vet inte riktigt. Dag ut och dag in såhär med en “pytte” bit av ett liv som kan kallas en relation.

Tomheten stör mig. Jag vet att jag behöver tid för mig själv men att vara ensam ca 5 av 7 dagar per vecka var inte min tanke.

 

Fysiskt och praktiskt är det mer eller mindre omöjligt att fixa det på annat sätt än vad vi gör så jag förstår det faktum att vi gör det bästa av det som tilldelats oss.

Jag vill inte lämna mitt hem för jag ÄLSKAR mitt hem.

 

Men jag saknar dem massor och det känns mest underligt att jag inte är den del av familjeenheten längre.

Känner mig nästan singel för sjutton gubbars…………..

 

Jag vill inte vara i det huset längre. Jag känner en frustration och nästan vrede gentemot den fastighet…..hur fel är inte det?

 

Men så är det ju så att huset vann över mig. Huset är mer värt än vad jag är och nu när jag landat lite i mitt eget paradis så har jag återfått en del av min syn på mitt eget värde.

Den synen dimmades en hel del av att man bodde där!

 

Att han ”svek” mig och prioriterade ett hus över mig svider som fan kan sägas.

Jag är väl inte mindre värd än lite bostadsyta?

Eller är jag det?

 

Jag känner mig arg en hel del trots att jag känner att mitt val att flytta är helt rätt och riktigt.

Jag gjorde det som var bäst för mig och för dem. Jag kunde inte bo där längre och gudarna skall veta att ”JAG FÖRSÖKTE”.

 

De ringer inte mig direkt och jag försöker att distansera mig allt jag orkar för att inte bli sårad men jag befarar starkt att det är precis det som jag kommer att bli.

Jag älskar dem det gör jag men hur vågar jag visa det längre?

När jag gör det står jag tomhänt kvar ensam utan att jag känner att de älskar mig tillbaka.

 

Visst mina ”änglar” är ju i den åldern då man inte är värd så himla mycket och det bara är så liksom.

Men att veta det gör inte att det gör mindre ont.

 

Till det är det än värre att veta att Mr P får vara med dem varje jävla dag och jag någon gång då och då.

JA, JA, JAAAA, jag vet att de inte är MINA barn då men jag älskar dem ju som om de vore det.

 

Hur gör jag för att neutralisera känslorna som finns i mig?

Hur tar jag bort dem och blir ett skal som fixar detta liv.

 

Någon förändring blir det inte det vet jag. Kanske om 10 år eller liknande men jag tänker ju inte sitta och vänta i 10 år för det har jag inte tid med.

Han behöver inte mig, han saknar inte mig………han är inte beroende av mig eller så.

 

Hur kan jag då ge honom mitt hjärta?

 

Xoxo