Mood: Not so cheerful……

 

JAG saknar dem! Så jäkla mycket!

 

Vissa dagar är det helt ok och jag lyckas låta bli att tänka på allt jag trots att jag vet jag gjort rätt i att flytta förlorat!

Det är tungt som fan!

 

Jag älskar ju dem! Mina UNGAR! Mina ÄNGLAR!

Tokroliga och påfrestande om vartannat.

Men de var ju mina i dryga tre år. Och jag älskade att få finnas där för dem i vått och torrt. Numera är det ju inte så mycket uppfostran längre som ”guidening” genom livet och reflektion över saker som händer i deras liv.

 

Fan, helvetes, djävla skit!!!

Jag vill inte vara utan dem alls. Och jag är så rädd att de kommer att "flyta” iväg från mig så att jag tillslut står helt utan dem.

Vad skall jag ta mig till då? Ett liv utan min fina Miss F och söta Miss J.

 

De är så underbara på både utsidan och insidan att jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på att det blev ett slut på mitt liv med dem på grund av att Mr P älskar sitt hus mer än mig…….

 

Nu sitter han med alla de situationer som blir trixiga med två tjejer i tonåren själv. Utan hjälp eller assistans. Utan att de kan ventilera med pappa de saker som de behöver ventilera med en kvinna.

JAG var ju den som de talade med mest.

 

Det kan ju vara så att han också var lite ”pissed off” att jag tog för mycket plats med dem och kom FÖR bra överrens med dem och att det var därför vi nu är särbos.

Han kanske var avis.

 

Jag är ju som bekant nästan helt orädd för konflikter och han hatar dem.

Det gjorde ju att jag stod rak i ryggen och konfronterade tjejerna när de gjorde tokigheter och berömde dem när de gjord bra saker.

Han klarade inte av att jag blev sur på dem alls och ville helst att allt skulle vara ”roligt”.

 

Nu är ju inte livet så hela tiden och att sopa alla krav på uppfostran och disciplin under mattan hälper ju föga.

Men men, detta hjälper inte mig heller direkt mer än att jag får ventilera det hela.

 

De är inte mina – inte nu – inte någonsin.

 

Undrar om jag någonsin kommer att fatta det!

=(

 

De var mer eller mindre hela min värld och jag älskade den världen.

Barn är magiska och underbara och ”mina” är helt suveränt magnifika!

 

Sakta men säkert försvinner de bort mot horisonten nu och jag står ensam kvar och vinka vemodigt och saknar dem.

 

Tack för att jag fick den tiden med Er som jag fått gullungar!

I love you now and for always!

 

Xoxo