Mood: Frustrated

 

Jag behövs!

Verkligen!!!

 

Mina ”barn” behöver mig!

Miss F var hos mig igår som vanligt på torsdagarna och jag såg fram emot det massor - MASSOR!!

 

Hon är ett underbart sällskap och en frisk fläkt tycker jag.

Men hon behöver mig eller i alla fall en kvinna att tala med.

 

Hon är ju en tonåring som bekant och det händer så mycket i skallen på henne så hon blir alldeles överväldigad.

Igår kände hon panik över skolarbetet och mängden av läxor som hon får.

Hon är en riktigt driven tjej som satsar massor på sin framtid för att kunna välja vad hon vill göra. Detta är starkt tycker jag och gudarna skall veta att jag önskar jag haft den drivkraften i den åldern.

 

JAG ÄR GRYMT STOLT ÖVER HENNE!

 

Men igår blev det för mycket helt enkelt. Hon kände att hon låg efter och då blockerar hon sig i skallen och blir helt hopplöst förtvivlad.

Det går knappt att kommunicera med henne när hon är sådan och den ena tragiska tanken avlöser den andra.

 

Att ens försöka prata med Mr P är inte ens att föreslå. När jag gör det tittar hon på mig som jag vore helt puckad!

Hon behöver mig!!!

Hon behöver få ut dessa tankar/frustration oftare än en gång i veckan då hon blir helt störd av så många saker och håller det inne i sig tills vi ses.

 

Hon känner att hennes tid inte räcker till och att hon inte får ta det lugnt eller ha kul för det är nästan bara jobb med skola och annat som styr hennes liv.

Det roliga i att lära sig väger inte helt upp just nu.

 

Jäklar vad jobbigt det är att inte ha möjligheten att finnas där och supporta henne när hon behöver mig aktivt som tidigare.

Det gjorde så ont i mig och jag vet ju hur hon funkar och när hon är så långt gången i sin förtvivlan så funkar det inte att resonera med henne hur förnuftig och logisk man är och även om man mer eller mindre behandlar henne som om hon vore 5 år.

Det går liksom inte in i skallen på henne och hon ältar ALLT!

Om och om igen skall vi gå igenom samma sak och även om jag presenterar en lösning som är rimlig även i hennes värld så funkar inte det för hon är alldeles för upptagen med att vara ledsen och uppgiven.

 

Att man tröstar och förklarar för henne hur saker och ting funkar hjälper inte.

När hon är på den nivån av ledsenhet så kommer man inte igenom.

 

DÄRFÖR behöver hon mig mer än vad jag har möjlighet att ge henne.

Hon behöver få ventilera detta mycket oftare. JÄKLA SKIT!

 

VAD skall man göra.

Jag känner mig som en jäkla stor skit som flytta när sådant här händer. De behöver ju mig och jag dem men jag KUNDE VERKLIGEN INTE STANNA DÄR!

Usch och fy. Stackars Miss F.

 

Är jag en hemsk människa som gjorde detta då? Skulle jag offrat mig själv och min sinnesfrid istället?

Och sist jag var i Söndrum så kände jag att det bubblar under ytan på Miss J också.

HJÄLP! Vad skall man göra?

 

Mr P gör ju ett helt excellent jobb som pappa det kan inte sägas något annat men han KAN inte hjälpa dem med allt de behöver hjälp med i denna period av livet.

Han räcker inte till för han kan inte förstå dem och han har inte tid eller tålamod som jag har.

 

Jag kan sitta och tala med dem i timmar om det behövs men han gör inte det och försöker han är de inte heller lönt att han gör för de fixar inte att tala med pappa om de sakerna.

 

Det är tungt för honom det vet jag men det var ju där jag kom in bilden och där jag höll en balans mellan dem och honom och kunde hjälpa till.

Det är hemskt att behöva sitta hemma hos mig och se på när barnen behöver en axel att luta sig mot och han inte kan ge dem det. I de delarna av livet i alla fall.

Han är en sann klippa till dem i allt annat och de älskar honom till max och är mycket tacksamma att ha en sådan pappa som de har. De säger de ofta och jag berättar detta för honom så fort jag hört det!

 

Han är nog lite avis/sur på mig för att jag har den ”connection” som jag har med Änglarna. Men det är ju bra att jag har den för de måste få ett utlopp för sådant någonstans eller hur?

 

Nu är ju inte jag perfekt och har inte alltid dr rätta sakerna att säga och har inte outtömligt förråd av tålamod men jag vill ju vara där för dem och älska dem – aktivt och för alltid.

 

Igår när vi kröp ner i säng så var hon lugn – trodde jag!

Sedan började hon ömka sig själv igen och när vi släckte så kom tårarna hos henne och förtvivlan bubblade upp. Jag kände mig helt hjälplös och försökte trösta henne men det var helt meningslöst för hon var bara på en nivå där hon VILLE vara ynklig och självömkande.

 

Det är så sorgligt samtidigt som det är grymt irriterande och min svaga punkt då jag inte under några omständigheter kan prata med henne och än mindre sova när någon snyftar bredvid mig.

 

Tillslut somnade vi och hon mådde bättre imorse efter att fått tömma ur sig alla känslor sade hon.

Alltid något eller hur?

 

Xoxo