Mood: The sun is shining = GREAT!

 Så var det lite dags igen för att blogga.

 Det var ett tag sedan och det har hänt massor som det brukar när jag inte bloggar.
*skrattar*

Jag och Mr P har kommit varandra mycket närmare igen och det härliga barnen är bara helt FANTASTISKA!

Skrattet ljuder genom våra liv igen och det är solsken även när snön yr kring knutarna.
Livet känns faktiskt mycket bra om än förvirrande!

Tänk att man kan vara lycklig på distans också!
Men det är just där skon klämmer.

Vi har talat massor om att slå oss samman igen och det var på Nyårsafton som jag fann mig med en kopp kaffe i handen i soffan.
Det var runt lunchtid! Jag var hemma hos Mr P.

Då slog det mig! Enkelt och som en blixt från klar himmel så stod det klart.
Helt klart och okomplicerat hur man kunde bygga om Mr P´s hus så att jag skulle kunna se det som mitt hem också.
*smile*

Bra va? Eller?

Ja, om vi säger som såhär så startade detta en vildsint, egenlevandes kedja av tankar och diskussioner som var/är härliga och konstruktiva.
Jag har varit uppe på molnen och nere på marken igen och det har verkligen varit inspirerande.

Men vart har vi nått med detta då.
Jo, vi har kommit fram till att vi älskar varandra och att vi egentligen vill vara under samma tak då.
Planen över hans hus antogs rakt av med en stormade vall av kärlek som slog emot mig.
HELT MAGISKT!

Det skulle bli ett helt magnifikt underbart hus som har alla bekvämligheter och lyx man kan önska sig.
Det blir genomtänkt efter vårt gemensamma liv och hur vi lever och vissa ”problem”  byggs bort helt.

Men nu har det gått ett antal veckor och vi har talat om detta och sedan talat lite mer om det och så vidare.
Med andra ord så vet alla som känner mig att jag ältat detta fram och åter till förbannelse för att reda ut om vi kan göra detta och må bra och se en ljus framtid framför oss.

Det är trixigt på många sätt. Det är mycket som skall klaffa tycker jag.
Vad är skillnaden mot innan?
Blir det bättre denna gång?

Kan vi vara flexibla från alla nödvändiga håll utan att vi suddar ut den ene eller den andres personlighet på vägen?
Jag är lite rädd fast det är spännande!
Mycket spännande! Jag älskar tanken att få vakna upp med Mr P och att få vara med honom och tjejerna igen.

Men jag är rädd också! Rädd att ge upp något som är stabilt och bra (läs, mitt hem och situation idag) för att finna mig i en situation där vi åter sitter och mår dåligt som vi gjorde tidigare.
Kvällarna jag har hemma hos mig nu är skönt, mycket sköna! Jag älskar dem och känner lugn och frid.

Sedan har jag också ett annat dilemma som jag inte riktigt funderat ut en lösning på än.
Min trädgård! Jag läääängtar till våren och min trädgård har ALLT!
Det är ju min hobby och jag älskar den verkligen. Hur kan jag ge upp den när den precis börjat?
Trädgården hos Mr P blir aldrig vad jag önskar hur jag än försöker. Det är ett faktum!
Den kan bli megafin och bra men inte alls i närheten av det som jag kan uppnå där jag är idag.

Men stannar jag där jag är har jag ju ingen Mr P!

Jag har en underbar trädgård där jag bor och den ger mig så mycket härliga känslor. När jag kör upp på uppfaren blir jag lycklig. Jag mår bra av att veta att detta är mitt ställe. Att jag kan bestämma själv!

Men räcker det i det långa loppet?

Som jag ser det så har jag en skyldighet både mot mig och Mr P & Co att ta lite tid och backa nu för att fundera ut vad som är viktigt och vad som jag vinner på en flytt igen.
Är det rätt?

Mamma frågade mig om det positiva i en flytt väger upp det negativa och det gör det ju rakt av för jag får leva med mannen jag älskar.
Men varför tvekar jag då?

That is the million dollar question…………………

Xoxo