Mood: Confused
Sist jag skrev var det lite “make it or break it” kände jag.
Det var ingen lätt situation som uppkom efter det heller.
Vi hade en stor diskussion med en hel del ”tuffa” ord/saker som togs upp.
Genomgående var det positiva saker som låg bakom men det var ändå mycket turbulent för själ och hjärta.
Slutsatsen av det hela? Ja, den som det visste!!!!
*sad smile*
Det är så svårt att vara där jag är nu för jag har (vilket Mr P påpekade flera gånger) så mycket mer tid än vad han har att fundera över livet och vad som händer.
Visst sjutton har jag det men det är väl ingen ursäkt för att inte vilja ha en framtid eller?
Det är mer eller mindre det som det faller på tror jag.
Mr P är en ta dagen som den kommer person och det är ju härligt på många sätt och funkar fin fint när man bor ihop.
Det är inte lika härligt med den aspekten av Mr P när man bor själv och sitter och saknar en jäkla massa.
Kvällarna känns tomma och innehållslösa och ganska meningslösa kan tilläggas.
Är det meningen att det skall vara såhär??
Jag kan inte se mig i detta så värst länge om jag inte får finnas och älskas.
Jag förtjänar det!
Det sade jag också till honom ”att om han inte vill ha/värdesätta min kärlek så får jag hitta någon som vill det”.
Kanske det finns någon som skulle vilja prova att älska mig och bli älskad av mig???
Anyone?? Helloo?? No?? I guess not then……
Han var lågmäld I diskussionens slutskede och det var lite sorgligt over det hela för jag sade att jag är så rädd att släppa in honom igen.
Varför skulle jag?
Kvällen denna diskussion tog plats hade vi för oss själva och jag hade ”stora” planer för denna kväll och hade fixat mat och massor sådant.
”Pimpat” mig själv till max också och tänkte möta honom så att han ”wouldn´t know what hit him!!”.
Men kl 19:00 skulle han vara hos mig…………….
Kl 19:05 ringde han och sade att han körde från huset i stan.
Där stod jag med maten klar och uppklädd till tänderna och kände mig SÅ DJÄVLA DUM!
På grund av detta blev det en diskussionskväll och inte någon romantik.
Flera gånger under diskussionen så tänkte jag att vi skiter i detta. Det är inte lönt att fortsätta.
Men som Mr P sade så är jag mer mogen i den insikten än han är för jag har mer tid att tänka och han har inte det i sin världsbild att det tar slut.
Det må så vara men man kan inte leva på att man vet att vi älskar varandra. Inte jag i alla fall.
Jag förtjänar och vill ha mer – mycket mer!
Han kommer att ha mer tid i framtiden det är ju sant men om han tror att jag tänker sitta och vänta på honom har han fel, mycket fel.
Detta fick han också reda på.
Kontentan var att jag sade att han får den tid jag har kvar att ge till jag är trött på att vänta.
Han har den ”luckan” att fånga mig igen och gör han inte det så får det vara.
Jag har också funderat klart över barnen och att jag faktiskt inte får lov att ge upp mig själv och mitt liv bara för deras skull hur mycket jag än älskar dem.
Den insikten gjorde jävligt ont skall tilläggas och jag har sedan dess försökt aktivt att inte lägga mig i och komma med min syn på saker.
Det är svårt och jag vill ju dem så väl och tycker det är trist att inte få vara med och ”lägga mig i”.
Så tillslut är vi tillbaka nästan helt till ruta ett med andra ord.
Jag har förlorat mina barn – det är hans och bara hans barn…………..
Usch, att se det skrivet gör att hela magen gör ont och jag vill nästan börja gråta.
Men stark är jag så jag har inget annat val än att klara detta också.
Ensam är stark men ensam är också ENSAM!!!
Häromdagen så refererade jag till barnen inför Mr P som ”dina barn är ju helt underbara”.
Tidigare har det varit ”våra” när vi talat om dem men Mr P märkte inget och var bara nöjd över mitt utlåtande.
Det gjorde ont – mycket ont igen……….
=(
Men, men ett par dagar efter vårt ”stora” samtal kände jag en liten vind av hopp komma in i mig igen.
Varför vet jag inte direkt för det ser ju inte ljust ut.
Hur som helst så valde jag att öppna hjärtat en gång till, släppa in Mr P igen.
Det var skönt, mycket skönt men samtidigt mycket skrämmande.
Risken är överhängande att jag blir krossad igen och att mitt hjärta och dess vilja att älska blir stampat på igen.
Men som jag sade till Mr P ”Satsar man inte vinner man inte heller”.
(smart jag är va? *skrattar*)
Och nu är det bra känslomässigt. Det är skönt och har varit så ett ”litet” tag då.
Jag är fortfarande skeptisk men försöker putta bort allt negativt och fokusera på det som är positivt och bygga därifrån. Dock känns det igen (såhär snabbt) att det är bara jag som bygger och Mr P bara flyter med.
Saken är den att jag helt enkelt tror att det är sådan här han är.
Han är inte kapabel att vara drivande och kärleksfull/initiativtagande för att relationen skall gå framåt. Han åker med liksom………
Hur kommer detta då att gå?
Ja, jag vet då fasen inte men jag är skyldig mig själv detta SISTA försök att lyckas i detta som kan vara så bra men som verkar bli så fel.
Vi har ALLA ingredienser för att ha den bästa av relationer/liv tillsammans men av någon anledning så fixar vi inte att blanda ihop det rätt och det är alltid JAG som sitter vid sidan om.
Det som är poängen i det hela är att jag nu när jag bor själv fått tiden att ifrågasätta/fundera över alltsammans och kommit fram till att jag inte vill leva själv, att jag behöver mer.
Det räcker inte som det är nu.
Vi får se om Mr P lyckas med att ”step it up” och rädda denna kärleken som jag känner för honom och ”HANS” vackra, underbara, fantastiska barn.
It all remains to be seen in the future I guess.
Xoxo
