Återvänder

Nu återvänder jag till den usrprungliga bloggen:

http://ladyjj.blogg.se/

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Everyday excitement!

Mood: Just that! Excited!

Så jag har på sista tiden myntat ett nytt uttryck “vardagsspänning”.
Ja, kanske någon annan använder det men det är nytt för mig i alla fall.
*skrattar*

Jag känner att jag kan använda detta mest hela tiden.

När värmepumpen blev knasig förra veckan = vardagsspänning!
Vi fick inte upp taket över pumpen förrän till helgen så jag fick bygga ett provisoriskt eget = vardagsspänning!

 

Panik på jobbet när varorna som MÅSTE iväg inte kom iväg = vardagsspänning!
Vinden blåste sönder en av mina fina lyktor i trädgården = vardagsspänning!
Grinden kärvar så jag kan inte använda den till att nå postlådan så jag måste gå runt HELA trädgåren = vardagsspänning!
Åt någon gammal lunchlåda som jag hittade i frysen till lunch och det var ingen höjdare = vardagsspänning!

Kort och gott så är det ganska lätt att få detta att funka i vardagslivet.
Jag skrattar ganska gott åt det mesta just nu för att jag mår bra.

Och lite vardagsspänning är ju inte helt fel det heller eller hur?

Jag har på något sätt fått en distans till en del aspekter av mitt liv och ser det som lite roligt att kunna betrakta dem med ”nya” ögon.

 Mer vardagsspänning tack!
Det gör att jag utvecklas och lär mig massor nya saker.

It makes life worth living!

Tjohoo vad det är roligt att må bra!

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

The memory span of a gnat.......



Mood: Amused

Så jag har ju då två hundar…..inte en utan två!
Som bekant är min underbara Miss G tio år gammal nu. Men det är ingen hejd på henne för det.

Tänk om jag är lika glad och pigg när jag blir gammal?
Trevlig tanke – dock är förhoppningen att jag inte är lite tokig i bollar som hon är eller har hennes sjuka önskan att spendera tid i lövhögen under altanen.
*smile*

Men nu var det faktiskt inte henne jag skulle kommentera då.
Det var hund nr två – Miss T!
Eller skall man kalla henne hund? Verkligen??
Ja, hon ser ju ut som en sådan och är mycket vacker men kan det vara så att hon är en utklädd myrslok eller något annat roligt djur ”in drag”?
*smile*
Det skulle förklara så himla mycket.

Hon har världens i särklass kortaste minne. Troligen kortare än en guldfisk till och med.

SÅ jag sitter och äter lunch då vid köksön.
Miss T sitt nedanför på golvet och plirar med sina stora bruna ögon upp på mig med en blick som säger ”Älskar du mig ger du mig godis!!”.
Jag är ju fullt medveten om att hon lärt sig detta av Miss G som sitter som en staty bredvid henne och försöker ser oskyldig ut.
As if!!
Den funkar inte Missy!!
=)

Som från ingenstans får Miss T fart och travar iväg in runt matsalsbordet. Runt detta går hon i raskt takt och kommer sedan runt köksön också.
DÅ!!? Då, händer det!
Paniken fyller hennes blick och hon tvärnitar och gör nästan märken i golvet. På grund av farten hon travat i så försöker hon kasta sig bakåt utan större framgång.
Alternativet nu är att vilt kasta huvudet bakåt och börja skälla allt vad tygen håller på denna hemska varelse som sitter på stolen vid köksön och äter.

Pust!
Ja, sådant är livet med Miss T! Rogivande för det mesta men ibland grymt irriterande när man till exempel tittar på TV och så får hon syn på soffbordet som ju ALDRIG stått där tidigare och måste skälla ut detta såklart.
Vilken person som helst förstår ju detta såklart eller hur?
=)

 Slutsatsen är att min älskade miss T är skadad.
Hon var det redan när vi fick henne och det är nog något man bara får acceptera. Hon springer in i saker och är nervös men trots detta ack så kärleksfull när hon väl insett att det ju inte var en skrämmande varelse som satt i köket utan ”mamman” då.
*smile*

Min egen teori är att den hemska kenneln där vi fick henne ifrån har skadat henne.
Det var ett fruktansvärt ställe vi fann henne på och de övriga 30-40 hundarna så slitna ut och i fullkomlig brist på kärlek och uppmärksamhet.
Min Miss T är en guldklimp i mitt liv och jag tycker hon gjort nästan 100%-iga framsteg sedan vi fick henne.
Nu är hon lugnare och det skall också tilläggas att många fler kvällar nu, än tidigare, slipper soffbordet en utskällning.
*skrattar*

Tack min älskade Miss T för att du kommit in i mitt liv och för all kärlek du ger med din mjuka person och kärleksfulla kaotiska beteende.
Det är skönt att veta att när min klippa, mitt allt = Miss G inte finns med mig längre så har jag i alla fall ett tag ett förvirrat litet troll vid min sida när dagarna är tunga eller bara för att ge mig ett gott skratt eller en puss på nosen. 

Hoppas alla som läser detta förstår min kärlek till denna lilla varelse som jag fått förmånen att rå om och hjälpa genom hennes svårigheter med mental utmaning blandad med ren skär skräck.
En vacker dag blir hon en trygg vovvis det tro jag!

 Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Spring is in the air



Mood: Calculating 

Så idag kändes det som om denna eviga vinter faktiskt kommer att släppa taget någon gång.
*pust* JAAAAAAAA! TJOHOOO!!!
Men jag tror ju att det blir en köldknäpp till som skall ruinera svenska folket med räkningar för värme.

Nåväl, vad är väl en bal på slottet.
Hur som helst så känns det som vår idag och jag är glad för det. Livet är mysigt när det är såhär.

Idag skall jag gå ut en lång promenad med Los Vovvos (hundarna om du inte förstod detta).
Jag tycker ju att det är ganska meckigt att vara ute med dem båda då Miss T är heltokig och spattig som fasen. Miss G travar på och det gäller att hålla Miss T kortare för att hon inte skall trassla in sig i kopplet.
Men vem kan annat än att älska även detta när det är vår i luften.

Det känns som att detta 2011 kommer att bli ett bra år och jag har massor av planer och tankar om detta.Mycket av det har att göra med min trädgård såklart. Jag kan knappt bärga mig för att komma ut och fixa till inför sommaren och klippa äppelträden mm.

Lycka!!

 Sedan är det ljuvligt att låta Los Vovvos bara kuta fritt i trädgården och vara sådär lyckliga som bara de kan se ut.
Sedan är det ju alla frågorna som poppar upp: 

  • Överlevde klängrosen?
  • Jasminen från Farmor Lena klarade den sig och kommer den att blomma?
  • Vad kall jag plantera på det nya trädäcket och i vilka krukor?

Ja, Ni förstår! Det är existentiella saker det här. Men hur som helst så är det roligt och det ger en kick att behöva ställa om timers på lampor hemma nu för att det är ljusare.

Man trodde ju nästan inte att denna vinter skulle ta slut.

Åh, så mycket roliga planer….
Yay!!!

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Oh Dear Lord..........



Mood: The sun is shining = GREAT!

 Så var det lite dags igen för att blogga.

 Det var ett tag sedan och det har hänt massor som det brukar när jag inte bloggar.
*skrattar*

Jag och Mr P har kommit varandra mycket närmare igen och det härliga barnen är bara helt FANTASTISKA!

Skrattet ljuder genom våra liv igen och det är solsken även när snön yr kring knutarna.
Livet känns faktiskt mycket bra om än förvirrande!

Tänk att man kan vara lycklig på distans också!
Men det är just där skon klämmer.

Vi har talat massor om att slå oss samman igen och det var på Nyårsafton som jag fann mig med en kopp kaffe i handen i soffan.
Det var runt lunchtid! Jag var hemma hos Mr P.

Då slog det mig! Enkelt och som en blixt från klar himmel så stod det klart.
Helt klart och okomplicerat hur man kunde bygga om Mr P´s hus så att jag skulle kunna se det som mitt hem också.
*smile*

Bra va? Eller?

Ja, om vi säger som såhär så startade detta en vildsint, egenlevandes kedja av tankar och diskussioner som var/är härliga och konstruktiva.
Jag har varit uppe på molnen och nere på marken igen och det har verkligen varit inspirerande.

Men vart har vi nått med detta då.
Jo, vi har kommit fram till att vi älskar varandra och att vi egentligen vill vara under samma tak då.
Planen över hans hus antogs rakt av med en stormade vall av kärlek som slog emot mig.
HELT MAGISKT!

Det skulle bli ett helt magnifikt underbart hus som har alla bekvämligheter och lyx man kan önska sig.
Det blir genomtänkt efter vårt gemensamma liv och hur vi lever och vissa ”problem”  byggs bort helt.

Men nu har det gått ett antal veckor och vi har talat om detta och sedan talat lite mer om det och så vidare.
Med andra ord så vet alla som känner mig att jag ältat detta fram och åter till förbannelse för att reda ut om vi kan göra detta och må bra och se en ljus framtid framför oss.

Det är trixigt på många sätt. Det är mycket som skall klaffa tycker jag.
Vad är skillnaden mot innan?
Blir det bättre denna gång?

Kan vi vara flexibla från alla nödvändiga håll utan att vi suddar ut den ene eller den andres personlighet på vägen?
Jag är lite rädd fast det är spännande!
Mycket spännande! Jag älskar tanken att få vakna upp med Mr P och att få vara med honom och tjejerna igen.

Men jag är rädd också! Rädd att ge upp något som är stabilt och bra (läs, mitt hem och situation idag) för att finna mig i en situation där vi åter sitter och mår dåligt som vi gjorde tidigare.
Kvällarna jag har hemma hos mig nu är skönt, mycket sköna! Jag älskar dem och känner lugn och frid.

Sedan har jag också ett annat dilemma som jag inte riktigt funderat ut en lösning på än.
Min trädgård! Jag läääängtar till våren och min trädgård har ALLT!
Det är ju min hobby och jag älskar den verkligen. Hur kan jag ge upp den när den precis börjat?
Trädgården hos Mr P blir aldrig vad jag önskar hur jag än försöker. Det är ett faktum!
Den kan bli megafin och bra men inte alls i närheten av det som jag kan uppnå där jag är idag.

Men stannar jag där jag är har jag ju ingen Mr P!

Jag har en underbar trädgård där jag bor och den ger mig så mycket härliga känslor. När jag kör upp på uppfaren blir jag lycklig. Jag mår bra av att veta att detta är mitt ställe. Att jag kan bestämma själv!

Men räcker det i det långa loppet?

Som jag ser det så har jag en skyldighet både mot mig och Mr P & Co att ta lite tid och backa nu för att fundera ut vad som är viktigt och vad som jag vinner på en flytt igen.
Är det rätt?

Mamma frågade mig om det positiva i en flytt väger upp det negativa och det gör det ju rakt av för jag får leva med mannen jag älskar.
Men varför tvekar jag då?

That is the million dollar question…………………

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (1) Trackbacks ()

Inredning via nätet!

Här är adressen till en ny internetbaserad inredningssida.

Underbart fina saker.
KÖP! KÖP! KÖP!

http://www.swedishnew.com/index.html

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Today is......

Mood: Confused Så här ligger jag på soffan då med huvudvärk.

Dock har jag ingen speciellt bra anledning som - vild fest igår eller liknande. Mr P och barnen åkte hem i förmiddags och jag är kvar här att brottas med mina tankar och funderingar.

Not really the most fun one can have on a sunday!

Igår hade jag underbara Miss J hos mig på eftermiddagen och vi pratade om allt möjligt, smått som stort. Hon sade att hon sagt till Mr P flera gånger på allvar att hon kunde flytta från huset om det behövts. (gullunge)

När jag sedan nämnde det för Mr P för att se reaktionen blev den som jag trodde - INGEN ALLS - om man inte räknar att han fnös såklart!!!!!

Jag önskar att någon kunde berätta för mig i KLARTEXT vad det betyder. Am I wasting My time on this all together?? Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (1) Trackbacks ()

The Manly way of doing it...



Mood: Proud and somewhat amused…..

 

Så är det ju så att Mr P är jägare då.

Och vad gör han när han inte jagar getingar med ”elektriskt racket” och en bräda när de byggt bo vid altanen.

*finns video bevis på detta*

=)

 

Jo då startar han älgjakten med att skjuta en älgko (utan kalvar).

Den hade varit ute i bara 1 timme eller nåt.

 

Då kom hon förbi hans torn och stackaren hann inte ens äta sina smörgåsar.

Istället var han tvungen att fälla detta stora djur och på så sätt sätta punkt för älgjakten i jaktlaget!

De hade bara ett stort hondjur att fälla denna säsong.

*skrattar*

 

En av hans jägarkompisar meddelade precis när de funnit den döda älgkon att han satt sig i sitt torn och blev lite smått uppgiven när han ju helt enkelt fick klättra ner igen.

*skrattar*

 

Hur som helst så stort GRATTIS till Mr P för hans manliga insats.

You the man!!!

 

Kanske en god älgmiddag i framtiden också då.

 

Xoxox

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

What to make of all this...........



Mood: Confused

 

Sist jag skrev var det lite “make it or break it” kände jag.

Det var ingen lätt situation som uppkom efter det heller.

 

Vi hade en stor diskussion med en hel del ”tuffa” ord/saker som togs upp.

Genomgående var det positiva saker som låg bakom men det var ändå mycket turbulent för själ och hjärta.

 

Slutsatsen av det hela? Ja, den som det visste!!!!

*sad smile*

 

Det är så svårt att vara där jag är nu för jag har (vilket Mr P påpekade flera gånger) så mycket mer tid än vad han har att fundera över livet och vad som händer.

Visst sjutton har jag det men det är väl ingen ursäkt för att inte vilja ha en framtid eller?

 

Det är mer eller mindre det som det faller på tror jag.

Mr P är en ta dagen som den kommer person och det är ju härligt på många sätt och funkar fin fint när man bor ihop.

Det är inte lika härligt med den aspekten av Mr P när man bor själv och sitter och saknar en jäkla massa.

 

Kvällarna känns tomma och innehållslösa och ganska meningslösa kan tilläggas.

Är det meningen att det skall vara såhär??

Jag kan inte se mig i detta så värst länge om jag inte får finnas och älskas.

Jag förtjänar det!

 

Det sade jag också till honom ”att om han inte vill ha/värdesätta min kärlek så får jag hitta någon som vill det”.

Kanske det finns någon som skulle vilja prova att älska mig och bli älskad av mig???

Anyone?? Helloo?? No?? I guess not then……

 

Han var lågmäld I diskussionens slutskede och det var lite sorgligt over det hela för jag sade att jag är så rädd att släppa in honom igen.

Varför skulle jag?

 

Kvällen denna diskussion tog plats hade vi för oss själva och jag hade ”stora” planer för denna kväll och hade fixat mat och massor sådant.

”Pimpat” mig själv till max också och tänkte möta honom så att han ”wouldn´t know what hit him!!”.

 

Men kl 19:00 skulle han vara hos mig…………….

Kl 19:05 ringde han och sade att han körde från huset i stan.

Där stod jag med maten klar och uppklädd till tänderna och kände mig SÅ DJÄVLA DUM!

 

På grund av detta blev det en diskussionskväll och inte någon romantik.

Flera gånger under diskussionen så tänkte jag att vi skiter i detta. Det är inte lönt att fortsätta.

 

Men som Mr P sade så är jag mer mogen i den insikten än han är för jag har mer tid att tänka och han har inte det i sin världsbild att det tar slut.

Det må så vara men man kan inte leva på att man vet att vi älskar varandra. Inte jag i alla fall.

 

Jag förtjänar och vill ha mer – mycket mer!

Han kommer att ha mer tid i framtiden det är ju sant men om han tror att jag tänker sitta och vänta på honom har han fel, mycket fel.

Detta fick han också reda på.

 

Kontentan var att jag sade att han får den tid jag har kvar att ge till jag är trött på att vänta.

Han har den ”luckan” att fånga mig igen och gör han inte det så får det vara.

 

Jag har också funderat klart över barnen och att jag faktiskt inte får lov att ge upp mig själv och mitt liv bara för deras skull hur mycket jag än älskar dem.

Den insikten gjorde jävligt ont skall tilläggas och jag har sedan dess försökt aktivt att inte lägga mig i och komma med min syn på saker.

Det är svårt och jag vill ju dem så väl och tycker det är trist att inte få vara med och ”lägga mig i”.

 

Så tillslut är vi tillbaka nästan helt till ruta ett med andra ord.

Jag har förlorat mina barn – det är hans och bara hans barn…………..

 

Usch, att se det skrivet gör att hela magen gör ont och jag vill nästan börja gråta.

Men stark är jag så jag har inget annat val än att klara detta också.

 

Ensam är stark men ensam är också ENSAM!!!

 

Häromdagen så refererade jag till barnen inför Mr P som ”dina barn är ju helt underbara”.

Tidigare har det varit ”våra” när vi talat om dem men Mr P märkte inget och var bara nöjd över mitt utlåtande.

Det gjorde ont – mycket ont igen……….

=(

 

Men, men ett par dagar efter vårt ”stora” samtal kände jag en liten vind av hopp komma in i mig igen.

Varför vet jag inte direkt för det ser ju inte ljust ut.

Hur som helst så valde jag att öppna hjärtat en gång till, släppa in Mr P igen.

 

Det var skönt, mycket skönt men samtidigt mycket skrämmande.

Risken är överhängande att jag blir krossad igen och att mitt hjärta och dess vilja att älska blir stampat på igen.

Men som jag sade till Mr P  ”Satsar man inte vinner man inte heller”.

(smart jag är va? *skrattar*)

 

Och nu är det bra känslomässigt. Det är skönt och har varit så ett ”litet” tag då.

Jag är fortfarande skeptisk men försöker putta bort allt negativt och fokusera på det som är positivt och bygga därifrån. Dock känns det igen (såhär snabbt) att det är bara jag som bygger och Mr P bara flyter med.

 

Saken är den att jag helt enkelt tror att det är sådan här han är.

Han är inte kapabel att vara drivande och kärleksfull/initiativtagande för att relationen skall gå framåt. Han åker med liksom………

Hur kommer detta då att gå?

Ja, jag vet då fasen inte men jag är skyldig mig själv detta SISTA försök att lyckas i detta som kan vara så bra men som verkar bli så fel.

Vi har ALLA ingredienser för att ha den bästa av relationer/liv tillsammans men av någon anledning så fixar vi inte att blanda ihop det rätt och det är alltid JAG som sitter vid sidan om.

 

Det som är poängen i det hela är att jag nu när jag bor själv fått tiden att ifrågasätta/fundera över alltsammans och kommit fram till att jag inte vill leva själv, att jag behöver mer.

Det räcker inte som det är nu.

 

Vi får se om Mr P lyckas med att ”step it up” och rädda denna kärleken som jag känner för honom och ”HANS” vackra, underbara, fantastiska barn.

 

It all remains to be seen in the future I guess.

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vart tog sommaren vägen?

Jösses vad jag längtar efter lite sol, ledighet och värme.

Permalink Vardagen Kommentarer (1) Trackbacks ()

Moment of truth......

Mood: Nervous

 

Det har varit en helg som jag nog inte glömmer så lätt!

Pust!

 

Samtalet vi hade i helgen blottade känslor från mig på ett sätt jag inte kan minnas jag gjort tidigare.

Allt eller inget liksom……….

 

Och idag skickade jag ett uppföljande mail där jag uppmanar till eftertanke och rakhet från den alltid så älskvärde Mr P.

 

The moment of truth comes closer by each passing moment.

 

Jag skall klara en eventuell storm det måste jag.

Men nevös är jag.

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

I am indeed needed........

Mood: Frustrated

 

Jag behövs!

Verkligen!!!

 

Mina ”barn” behöver mig!

Miss F var hos mig igår som vanligt på torsdagarna och jag såg fram emot det massor - MASSOR!!

 

Hon är ett underbart sällskap och en frisk fläkt tycker jag.

Men hon behöver mig eller i alla fall en kvinna att tala med.

 

Hon är ju en tonåring som bekant och det händer så mycket i skallen på henne så hon blir alldeles överväldigad.

Igår kände hon panik över skolarbetet och mängden av läxor som hon får.

Hon är en riktigt driven tjej som satsar massor på sin framtid för att kunna välja vad hon vill göra. Detta är starkt tycker jag och gudarna skall veta att jag önskar jag haft den drivkraften i den åldern.

 

JAG ÄR GRYMT STOLT ÖVER HENNE!

 

Men igår blev det för mycket helt enkelt. Hon kände att hon låg efter och då blockerar hon sig i skallen och blir helt hopplöst förtvivlad.

Det går knappt att kommunicera med henne när hon är sådan och den ena tragiska tanken avlöser den andra.

 

Att ens försöka prata med Mr P är inte ens att föreslå. När jag gör det tittar hon på mig som jag vore helt puckad!

Hon behöver mig!!!

Hon behöver få ut dessa tankar/frustration oftare än en gång i veckan då hon blir helt störd av så många saker och håller det inne i sig tills vi ses.

 

Hon känner att hennes tid inte räcker till och att hon inte får ta det lugnt eller ha kul för det är nästan bara jobb med skola och annat som styr hennes liv.

Det roliga i att lära sig väger inte helt upp just nu.

 

Jäklar vad jobbigt det är att inte ha möjligheten att finnas där och supporta henne när hon behöver mig aktivt som tidigare.

Det gjorde så ont i mig och jag vet ju hur hon funkar och när hon är så långt gången i sin förtvivlan så funkar det inte att resonera med henne hur förnuftig och logisk man är och även om man mer eller mindre behandlar henne som om hon vore 5 år.

Det går liksom inte in i skallen på henne och hon ältar ALLT!

Om och om igen skall vi gå igenom samma sak och även om jag presenterar en lösning som är rimlig även i hennes värld så funkar inte det för hon är alldeles för upptagen med att vara ledsen och uppgiven.

 

Att man tröstar och förklarar för henne hur saker och ting funkar hjälper inte.

När hon är på den nivån av ledsenhet så kommer man inte igenom.

 

DÄRFÖR behöver hon mig mer än vad jag har möjlighet att ge henne.

Hon behöver få ventilera detta mycket oftare. JÄKLA SKIT!

 

VAD skall man göra.

Jag känner mig som en jäkla stor skit som flytta när sådant här händer. De behöver ju mig och jag dem men jag KUNDE VERKLIGEN INTE STANNA DÄR!

Usch och fy. Stackars Miss F.

 

Är jag en hemsk människa som gjorde detta då? Skulle jag offrat mig själv och min sinnesfrid istället?

Och sist jag var i Söndrum så kände jag att det bubblar under ytan på Miss J också.

HJÄLP! Vad skall man göra?

 

Mr P gör ju ett helt excellent jobb som pappa det kan inte sägas något annat men han KAN inte hjälpa dem med allt de behöver hjälp med i denna period av livet.

Han räcker inte till för han kan inte förstå dem och han har inte tid eller tålamod som jag har.

 

Jag kan sitta och tala med dem i timmar om det behövs men han gör inte det och försöker han är de inte heller lönt att han gör för de fixar inte att tala med pappa om de sakerna.

 

Det är tungt för honom det vet jag men det var ju där jag kom in bilden och där jag höll en balans mellan dem och honom och kunde hjälpa till.

Det är hemskt att behöva sitta hemma hos mig och se på när barnen behöver en axel att luta sig mot och han inte kan ge dem det. I de delarna av livet i alla fall.

Han är en sann klippa till dem i allt annat och de älskar honom till max och är mycket tacksamma att ha en sådan pappa som de har. De säger de ofta och jag berättar detta för honom så fort jag hört det!

 

Han är nog lite avis/sur på mig för att jag har den ”connection” som jag har med Änglarna. Men det är ju bra att jag har den för de måste få ett utlopp för sådant någonstans eller hur?

 

Nu är ju inte jag perfekt och har inte alltid dr rätta sakerna att säga och har inte outtömligt förråd av tålamod men jag vill ju vara där för dem och älska dem – aktivt och för alltid.

 

Igår när vi kröp ner i säng så var hon lugn – trodde jag!

Sedan började hon ömka sig själv igen och när vi släckte så kom tårarna hos henne och förtvivlan bubblade upp. Jag kände mig helt hjälplös och försökte trösta henne men det var helt meningslöst för hon var bara på en nivå där hon VILLE vara ynklig och självömkande.

 

Det är så sorgligt samtidigt som det är grymt irriterande och min svaga punkt då jag inte under några omständigheter kan prata med henne och än mindre sova när någon snyftar bredvid mig.

 

Tillslut somnade vi och hon mådde bättre imorse efter att fått tömma ur sig alla känslor sade hon.

Alltid något eller hur?

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

I miss “My” children........

Mood: Not so cheerful……

 

JAG saknar dem! Så jäkla mycket!

 

Vissa dagar är det helt ok och jag lyckas låta bli att tänka på allt jag trots att jag vet jag gjort rätt i att flytta förlorat!

Det är tungt som fan!

 

Jag älskar ju dem! Mina UNGAR! Mina ÄNGLAR!

Tokroliga och påfrestande om vartannat.

Men de var ju mina i dryga tre år. Och jag älskade att få finnas där för dem i vått och torrt. Numera är det ju inte så mycket uppfostran längre som ”guidening” genom livet och reflektion över saker som händer i deras liv.

 

Fan, helvetes, djävla skit!!!

Jag vill inte vara utan dem alls. Och jag är så rädd att de kommer att "flyta” iväg från mig så att jag tillslut står helt utan dem.

Vad skall jag ta mig till då? Ett liv utan min fina Miss F och söta Miss J.

 

De är så underbara på både utsidan och insidan att jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på att det blev ett slut på mitt liv med dem på grund av att Mr P älskar sitt hus mer än mig…….

 

Nu sitter han med alla de situationer som blir trixiga med två tjejer i tonåren själv. Utan hjälp eller assistans. Utan att de kan ventilera med pappa de saker som de behöver ventilera med en kvinna.

JAG var ju den som de talade med mest.

 

Det kan ju vara så att han också var lite ”pissed off” att jag tog för mycket plats med dem och kom FÖR bra överrens med dem och att det var därför vi nu är särbos.

Han kanske var avis.

 

Jag är ju som bekant nästan helt orädd för konflikter och han hatar dem.

Det gjorde ju att jag stod rak i ryggen och konfronterade tjejerna när de gjorde tokigheter och berömde dem när de gjord bra saker.

Han klarade inte av att jag blev sur på dem alls och ville helst att allt skulle vara ”roligt”.

 

Nu är ju inte livet så hela tiden och att sopa alla krav på uppfostran och disciplin under mattan hälper ju föga.

Men men, detta hjälper inte mig heller direkt mer än att jag får ventilera det hela.

 

De är inte mina – inte nu – inte någonsin.

 

Undrar om jag någonsin kommer att fatta det!

=(

 

De var mer eller mindre hela min värld och jag älskade den världen.

Barn är magiska och underbara och ”mina” är helt suveränt magnifika!

 

Sakta men säkert försvinner de bort mot horisonten nu och jag står ensam kvar och vinka vemodigt och saknar dem.

 

Tack för att jag fick den tiden med Er som jag fått gullungar!

I love you now and for always!

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

To be strong or not so strong........

 

Mood: Better and better again……..

 

Feeling better today but….

 

Jag blev smått irriterad igår när jag kommunicerade ut en vad jag ansåg vara en liten lustig kommentar.

Det var som så att både jag och Mr P mådde allt annat än bra igår. Vi mådde helt segt och illa båda två.

 

Men så kommenterade Mr P (vilket jag fann lusigt) på följande sätt.

”Men det är väl ändå mer synd om MIG eller?”

För att han är man då alltså!!!!!!

 

Så vad gör jag?

Jo jag lade ut kommentaren med en stor ”smile” på min facebook.

Vad händer då?

 

Jo, kommenterar där man tycker så jäkla synd om den stackars Mr P.

Hmmm….detta tyckte jag var lite ”odd” och det är också ganska representativt för hur mitt liv många gånger utspelat sig.

 

Av någon outgrundlig anledning så är jag tydligen starkare än starkast som person och inget biter på mig.

Detta betyder att man inte behöver visa sympati för mig i ovanstående liknande fall……

 

Ibland blir det då så att jag blir irriterad och frustrerad över att mer genomgående bli sedd som denna ”ice queen” som klarar allt och lite till.

Visst är jag stark. Stark som FAN till och med men det betyder inte att jag inte önskar en axel att luta mig emot mellan varven.

 

Jag är kompetent och driven och vet vad jag vill.

Men jag är inte okuvlig och kall så att jag inte behöver någon som klappar mig på axeln ibland.

 

Jag kan ju klart klara mig själv och reda ut situationer och känslor utan att ventilera eller få assistans.

Jag mår bra av att få ventilera det jag tycker och känner och är inte rädd för att fela och göra korkade saker så länge jag kan rätta till dem och växa som människa.

Jag är ytterst bra på det men ibland önskar man att man fick vara ynklig och lite hjälplös!

Jag vet att jag har svårt att vara det men jag är ju knappast ofelbar det är nog mer det att jag känner mig själv nästan ruskigt bra och mina gränser likaså.

 

Min teori är att jag har för mycket ord för att folk skall veta hur de skall hantera mig.

Men bara gör det för sjutton gubbar. Hantera mig!

Det är nog mer att mitt ego blir lite blåslaget när jag blir förbisedd och ”attention” faller oavkortat på andra som kanske behöver det men inte mer än mig själv.

 

Tänk om någon kunde hålla om mig någon gång när jag är låg och säga snällt ”det löser sig”.

Kan inte komma ihåg sist någon sade det till mig.

Det är mer att när jag är irriterad eller ledsen så får jag många gånger bara försvara mitt synsätt eller mig själv för att jag ser saker som jag gör.

 

Vet Ni hur strängt det är att behöva försvara sig och sin hela person när man är lite ur balans och mer eller mindre söker stöd och kärlek.

 

Men ensam är stark heter det väl………fast det klar…..ensam är också ENSAM!

 

Så jag går min lilla stig genom livet och en hel del underbara människor korsar min väg mellan varven.

Det är skönt med människor som ger energi och inte bara tar energi.

Vänner som supportar och finns där och som gör att jag utvecklas och blommar som person i nöd och lust.

 

Jag är mycket lyckligt lottad med vänner som finns i mitt hjärta och som mitt liv vore helt tomt och trist utan.

Men varför en del inte fattar att man kan ”såra” genom att inte våga stötta en stark person det är över min intelligens.

Inte för att jag då är så värst intelligent då…..men Ni fattar vad jag menar.

 

Åh, vad skönt det är att få gnälla av sig lite.

Tro nu för all del inte att jag tycker livet suger för det gör det inte utan det är bara en reflektion av livet jag lever och hur det ter sig i förhållande till en del människor som delar det med mig.

 

Jag gillar att stötta andra men ibland vill jag få stöd själv.

Hmmm….kanske jag gör det för invecklat och skulle bara skrivit meningen ovan och inget mer.

 

Åh, jag med alla mina jäkla ord………

*skrattar*

 

Lev och lär!

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

The dream

 

Mood: Still wondering…….thinking…..pondering….

 

Man har ju drömmar från barnsben inte sant? Stora drömmar – små drömmar!

Realistiska drömmar – orealistiska drömmar!

 

Skall man då behöva ge upp dem bara för att man blir äldre? För att man blir förståndigare eller i alla fall något snarlikt förståndigare………….

 

Drömmar över huvud taget? Skall man behöva ge upp drömmar. Är det inte dem man lever på, kärlek och drömmar.

Jag är ju naiv och lite smått korkad så jag ger inte upp mina drömmar.

=)

 

Men är det rätt att få någon att känna att det är fel att ha drömmar?

Så känner jag ofta då det jag drömmer om ofta kolliderar med vad andra tycker är vettigt/normalt.

 

Men jag sätter ju höga krav på mig själv och i drömmarna jag har så ligger också ribban högt.

Är det fel?

Jag tycker som så att om jag då hinner halvvägs mot mitt drömmars mål så har jag ofta passerat det mer ”lagom” målet som det verkar som att omgivningen och följaktligen världen vill att man skall nöja sig med.

Men det är ju en drivkraft att drömma – sträva vidare – bli starkar – smartare – en bättre människa.

 

Många drömmar har gått i uppfyllelse och jag vill inte sluta drömma och se med glittrande ögon på livet som något härligt och vackert och inte bara något som skall uthärdas till du har en ”enrummare med jordvärme”:

 

Jag har alltid levt efter grundtanken att inget är omöjligt och håller fast vid det fortfarande.

Men man kanske skall ställa sig i ”ledet lagom”?

Vara mer som alla andra och inte aktivt protestera när man känner sig åsidosatt mm.

Men jag tror inte jag kan det!

Dumma, dumma mig!

 

Hur skall då denna förvirrade lilla ”diva” som jag då är klara av den framtid som jag går till mötes?

Skall jag bli en bitter liten person tillslut och inte vara till gagn för varesig mig själv eller någon annan?

 

Nu tror ju inte jag det direkt då jag ju är mycket positiv som person och som verkligen bara vill vara lycklig.

De små sakerna i livet gör det värt att leva. Ett leende från barnen, den okonstlade glädje från hundarna, leendet från den man älskar…..eller kanske inköpet av ett par snygga skor. =)

Ja, smått som stort som stort helt enkelt!

 

Men vem är jag då?

Vem är jag egentligen då man inte bara kan ”vara” sig själv.

För det går väl ändå inte?

Är jag den jag ”är” så blir jag ju fasligt obekväm och jag känner att jag just för tillfället inte platsar i livet där jag befinner mig. Jag ställer onaturligt höga krav verkar det som. Drömmarna är inte på en nivå där det borde tydligen……..

Jag drar mig sakta men säkert bort från saker och ting även om jag håller dem tätt, tätt nära mitt hjärta.

Försöker distansera mig från det som inte ger mig något.

Önskar mig bort till ett liv där det inte är så svårt att få vara den man är och där acceptans och positiv energi genomsyrar livet och där man pushar varandra till bra saker istället för att hålla tillbaka varandra för att vara ”normala”.

Nu blir jag ju aldrig normal så jag borde kanske bara skita i alla det där??

 

Men det blir lite ensamt!

Finns det folk som är som jag då? Isåfall vart är Ni? HALLÅÅ!

 

Det är så svårt tycker jag då jag ju så gärna vill hoppa upp och ner av glädje för att det finns så mycket att glädjas åt.

Men jag känner mig som ett totalt ”ufo” för det mesta.

 

Nu har jag ju inte direkt haft svårt att vara detta ”ufo” genom livet utan nästan omfamnat möjligheten att låta mig själv bli den jag är och utvecklas i den riktning som känns rätt och inte så mycket bry mig om det som ”borde” kännas rätt.

 

Jag, vet ju att jag svamlar en hel massa här men jag är jag och lite less på att alltför ofta känna mig som att folk tycker jag gör fel i att vara den jag är.

 

Jag är ju snäll och schyst och vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Men jag är FAN så stark och rak och om man inte kan hantera det så ”back the hell off”.

 

Jag förväntar sig inte att folk skall ändra sig för min skull man jag vill ändå inte känna mig ”misslyckad” för att jag kanske inte delar en åsikt eller synsätt.

Jag har en inre stolthet som ger mig glädje och stabilitet och det är något jag önskar andra hade också. Att de vågade stå för de som de är utan att falla in i ”mallen” i landet lagom där vi bor.

 

Jag är inte heller konflikträdd så ”bring it”. Om man inte hanterar konflikter så kan man aldrig lära sig heller. Aldrig bli ”mer” än vad man är idag och jag vill bli massor mer än jag är idag.

 

Jag är inte lagom….inte nu och inte senare heller.

I am larger than life and loving it.

 

I treat life with respect and the people around me with the same respect.

I deserve a chance to find happiness and so do all who seek it.

 

Lets learn to live together – lets start learning – right now!

Together working on a better world and a more joyful life – a life of love.

 

Xoxo

 

The sun still shines on those who love…..

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

After the weekend comes.........

Mood: Getting there……….slowly……..

 

Så jag är inte så ung som jag en gång var……..

Detta är ett faktum men likväl något som jag mellan varven reflekterar över.

 

Jag omfamnar att bli äldre då jag tycker att det öppnar en annan dimension av hela livet. I like it!

Sedan tycker jag att jag är mer och mer bekväm i mitt yttre men det är ett helt annat inlägg jag kan diskutera det i.

=)

 

Efter helgen som var har dessa tankar verkligen hoppa upp ett par snäpp. När jag sitter med mina fina ”barn” och förundras över allt som pågår i deras liv och hur länge sedan det var jag själv hade de funderingarna/problemen.

Jag älskar verkligen dessa tjejer till max. De får mig att LEVA med stora bokstäver.

 

Fredagen fick jag ”egentid” med världens finaste Miss F. Hon är en riktig juvel att få umgås med. Hennes skratt som pärlar sig och hennes tankar som inspirerar/bekymrar mig. Hon är verkligen en underbar tjej att ha i sin närhet.

 

Vi pysslade hela eftermiddagen med middagen för kvällen då vi hade den fantastiske Mr Farfar hos oss på middag. Han är verkligen formidabel då det inte finns något annat ord att beskriva honom med. *skrattar*

 

Kvällen gick i vinets och skrattets tecken och jag tror aldrig jag sett Mr Farfar så avslappnad någon gång tidigare under åren jag varit tillsammans med Mr P.

Mr P´s pappa är en underbar människa så enkelt är det bara.

Och han gav mig blommor så hur kan man annat än att tycka om en sådan människa.

*skrattar*

 

And I like to get myself some flowers that is for sure……….

 

Helgen avlöpte sedan med massor med tid med de underbara barnen och jag är så glad att jag fick lite närhet med Miss J också. Vi satt och talade med varandra en hel del och hon var så mysig och ”nära” mitt hjärta att jag blev så rörd.

Igår kväll sade hon till mig ”Du är så lätt att tala med och så smart!”.

 

HA! Där ser Ni jag är lätt att tala med!!!

Orden vara verkligen som högsta vinsten. Att jag sedan beskrivs som smart i hennes ögon får jag väl avskriva som ”temporary insanity”.

*skrattar*

 

Jag behöver dock lite mer tid med henne för jag känner att hon behöver mig och att jag fyller en funktion som inte Mr P kan fylla hur gärna han än försöker och hur irriterad han är över att tjejerna lutar sig mot mig ibland istället för honom.

 

Och nu är det måndag och här är jag igen då.

Ett par dagar äldre med lika många konstiga funderingar och känslor som förra veckan!

Helgen har varit härlig i sällskapet av Mr P men jag har också verkligen varit upprörd på hans sätt att tänka när det gäller mig…..eller skall jag säga brist på tankeverksamhet..

 

Han är så förbannat praktiskt att man ibland bara vill skaka om honom för att han skall vakna och vara med mig i den ”verkliga” världen.

Han vill så väl men det blir så fel……..ack så fel!

 

Min älskade pappa kom och drog upp lite buskar åt mig i trädgården och det blev ju en hel del att återställa om man säger så. Hur mycket gropar och hål att fylla och grenar att ta bort mm samt MASSOR med jord över som jag var tvungen att hitta plats för.

Till saken hör att jag mådde allt annat än bra på lördagen när jag vaknade och så REGNADE det och fåfänga lilla jag behövde vara ute………PUST!

 

Vad gör Mr P då? Jo, han står ute bredvid mig och iförd arbetskläder och jag lika så (not the hottest look I admit that!!!) och sedan går han in för att packa bilen för att vara praktiskt och tjäna in lite tid innan min pappa var helt klar. ”Toppen” täkte jag!

Sedan kommer MÄNNISKAN ut ombytt sedan och lämnar mig helt enkelt att återställa allt själv!!!

 

VAD?? Hade jag vetat att han skulle åka hade jag bett pappa hjälpa mig en annan dag men nu stod jag där och grävde, skyfflade, planterade och återställde gräsmattan i regnet som gjorde mig illamående och arg!!

 

”Hur fasen tänkta han då???”

 

Han som brukar be mig ibland att vara lite ”jävla hjälplös” så att han får hjälpa mig.

Nu var jag verkligen det och då pyser han. Grrr….

 

Men eftersom jag är envis som bara den så fixade jag ju detta innan jag kollapsade på soffan med Tyra vovvisen som tröst.

Jag kände mig mäkta stolt över mitt ”dagsverke” men trött och arg på Mr P som bara åkte iväg.

 

Jag hade ALDRIG kunnat bara sticka iväg så när jag sett vilket jobbet blev att återställa trädgården.

 

Men nu är det bara lite gräsfrön som behövs och sooool, sol i massor!

Jag längtar till nästa sommar redan nu. Jag ämnar lägga min fokus där och inte på mannen som lämnade mig med spaden i handen.

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Another week passing by so fast.......

 

Mood: Don´t know really…..

 

I feel confused most of the time these days!

 

Jag mår fin fint men är förvirrad som fan!

Hur går det ihop! Jag njuter men reflekterar över det som saknas.

 

Jag ler och skrattar men är ändå förbryllad över att saker och ting är som det är och försöker fundera ut vad jag vill med detta liv……

Is this really how I want to live?

 

Vet inte riktigt. Dag ut och dag in såhär med en “pytte” bit av ett liv som kan kallas en relation.

Tomheten stör mig. Jag vet att jag behöver tid för mig själv men att vara ensam ca 5 av 7 dagar per vecka var inte min tanke.

 

Fysiskt och praktiskt är det mer eller mindre omöjligt att fixa det på annat sätt än vad vi gör så jag förstår det faktum att vi gör det bästa av det som tilldelats oss.

Jag vill inte lämna mitt hem för jag ÄLSKAR mitt hem.

 

Men jag saknar dem massor och det känns mest underligt att jag inte är den del av familjeenheten längre.

Känner mig nästan singel för sjutton gubbars…………..

 

Jag vill inte vara i det huset längre. Jag känner en frustration och nästan vrede gentemot den fastighet…..hur fel är inte det?

 

Men så är det ju så att huset vann över mig. Huset är mer värt än vad jag är och nu när jag landat lite i mitt eget paradis så har jag återfått en del av min syn på mitt eget värde.

Den synen dimmades en hel del av att man bodde där!

 

Att han ”svek” mig och prioriterade ett hus över mig svider som fan kan sägas.

Jag är väl inte mindre värd än lite bostadsyta?

Eller är jag det?

 

Jag känner mig arg en hel del trots att jag känner att mitt val att flytta är helt rätt och riktigt.

Jag gjorde det som var bäst för mig och för dem. Jag kunde inte bo där längre och gudarna skall veta att ”JAG FÖRSÖKTE”.

 

De ringer inte mig direkt och jag försöker att distansera mig allt jag orkar för att inte bli sårad men jag befarar starkt att det är precis det som jag kommer att bli.

Jag älskar dem det gör jag men hur vågar jag visa det längre?

När jag gör det står jag tomhänt kvar ensam utan att jag känner att de älskar mig tillbaka.

 

Visst mina ”änglar” är ju i den åldern då man inte är värd så himla mycket och det bara är så liksom.

Men att veta det gör inte att det gör mindre ont.

 

Till det är det än värre att veta att Mr P får vara med dem varje jävla dag och jag någon gång då och då.

JA, JA, JAAAA, jag vet att de inte är MINA barn då men jag älskar dem ju som om de vore det.

 

Hur gör jag för att neutralisera känslorna som finns i mig?

Hur tar jag bort dem och blir ett skal som fixar detta liv.

 

Någon förändring blir det inte det vet jag. Kanske om 10 år eller liknande men jag tänker ju inte sitta och vänta i 10 år för det har jag inte tid med.

Han behöver inte mig, han saknar inte mig………han är inte beroende av mig eller så.

 

Hur kan jag då ge honom mitt hjärta?

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (2) Trackbacks ()

Slowly drifting………



Mood: Ok, I guess..

 

Så livet har sin gilla gång eller va det nu heter!

 

Jag kör mitt race och jag är tuff, tuff som bara den. Värnar om mig själv allt jag orkar och kan.

Men det är inte lätt.

Priset är högt – ibland känns det för högt!

 

Jag saknar dem så!

Mina barn! De ringer inte mig längre och frågar om saker. Det går dagar utan att vi talas vid.

Det gör on – ont som fan!

 

Men jag håller mig på min kant. Det är min enda möjlighet att överleva detta.

Distansera mig tills jag är på tryggt känslomässigt avstånd att det inte göra så ont längre.

 

Men det är underbara!

Mina tjejer! Jag älskar dem så JÄVLA mycket!

Det har blivit två imponerande unga kvinnor som ger världen och mitt liv så mycket glans och inspiration att man nästan tappar hakan.

Allt de kan genomföra och deras kompetens till problemlösning…..jag säger bara WOW!

Hur de tar ansvar och hur de lärt sig att prioritera saker och hur de hanterar kritik och negativa situationer.

Jag är stolt så jag nästan spricker!

 

Att man kan vara så uppfylld av dessa ungar är för mig märkligt.

Det är underbart och samtidigt roten till det som gör ont i själ och hjärta.

J

 

Här kommer ett exempel på hur älskvärda mina ungar är!

Vi var i Stockholm över helgen då jag fyllde år. På Mr P´s mosters 60-års firande!

Tjohoo, så kul det är för hela den släkten är underbar.

 

När vi kom hem blev jag överraskad så jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Änglarna (och den förträffliga Miss M) hade kokat kaffe, bakat en fransk chokladtårta med grädde, köpt blommor och ett kort till mig för att fira mig.

Fira MIG! Alltså jag tror jag smäller av!

Vilka gosingar!

 

Men varför är det inte hos mig hela tiden…..vill ju det……………..

 

Jag har min underbara Miss F hos mig en dag i veckan och det är så mysigt med kvällarna då vi sitter vid brasan och bara pratar med varandra. Det pågår så mycket i skallen på henne och i hennes liv och att få ta del av den resa hon gör och hjälpa henne om jag kan gör mig bättre som människa och livet helt rosenskimrande.

 

Bring on the love for the children!

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Wow, what to do with this life of mine?

Mood: In deep thought

 

Så jag vet liksom inte hur detta funkar egentligen.

Det är fan så jäkla svårt tycker jag.

 

Livet har nu gått ett par månader och jag sitter och funderar för det mesta om ”hur”, ”varför”……mm

 

Mitt hus är en dröm och jag älskar det hur mycket som helst.

Det känns som att jag hittat hem och att kärleken till mitt hem på nytt gör mig stark.

 

Men….ändå….

 

 

Jag saknar Söndrum och människorna som gjorde mitt liv där en hel jäkla massa.

För att inte tala om hur mycket jag saknar fina familjen…..oerhört mycket.

 

Så jag sitter hemma i lugnet många kvällar och förundras över hur lugnt och stillsamt det är och jag skall inte på något sätt förneka att det är skönt med lite lugn och ro.

 

Men det är ett högt pris jag betalar känns det som.

Mina barn blir mindre och mindre mina och det flyter iväg in i sin tillvaro som jag inte delar aktivt längre.

Visst, jag var ju medveten om att det skulle bli så men det gör inte mindre ont för det.

 

Miss J har gjort si och Miss F har gjort så.

Och jag får nöja mig med att få det berättat till mig utan att få se deras glada ansikten eller uppleva den energi de ger.

 

Att känna den kärlek jag gör utan att få utlopp för den och sedan känna stor avund mot Mr P för att han har glädjen att dela sitt liv fullt ut med barnen.

 

DET VAR JU DET JAG VILLE OCKSÅ!!!!

Bara det inte varit DÄR!

 

Att ett hus kan ge sådan stabilitet för vissa och instabillitet för andra är ”mindblowing”. Det är ju bara ett hus eller?

 

För mig är det ju inte det!

Hade vi gjort det vi ”borde” och köpt något gemensamt hade vi inte varit där vi är idag. Det tror jag i alla fall.

Då hade inte konflikterna om att ”så gör vi här” och ”mamma tillät oss att göra så” ens varit på tapeten.

Då hade de enkelt kunnat sägas ”Jepp, så gjorde Ni och mamma tillät det men nu är det ett nytt hus och så gör vi inte här.”

 

Enkelt eller hur!

Och jag önskar så innerligt att jag fått den möjligheten att leva så.

Kärleken till barnen kom över mig som en kraftfull våg och kommer aldrig att försvinna det är jag säker på. Så att ta dem ifrån mig, för det är så det känns, är för djävligt skall jag säga.

Jag vet att jag tagit detta steg och att det är rätt för mig men för oss som en ”familj” vet jag inte.

 

Det huset blir aldrig mitt hem och sakta men säkert bröt det ner mig och jag var tvungen att se mitt hem ”misshandlas” och ignoreras och inte alls vara den plats där jag får min styrka. Det var något annat som diffust påminde om ett hem för mig.

 

Så jag har en del av det jag vill idag men den annan del är för mig ”Lost” och jag vet inte om jag får den tillbaka. Familjen alltså!

 

Mr P verkar har insett att vi borde köpt ett eget hus nu.

NU??!!!

 

Såklart! Försent!

Jag flyttar inte igen och absolut inte dit igen.

NEVER EVER!

När jag nu är där är jag ”gäst” och det känns mest märkligt då inget längre är som när jag ”styrde” ordningen. Jag hittar inget och det är inte rent längre.

Visst de har mycket att göra men jag har också ett hus och man måste hålla en hygiennivå för att livet skall vara angenämt.

 

Till försvar för Mr P skall jag säga att han ju verkligen haft häcken full med projekt i att göra nya rum till tjejerna och allt sådant så hygien nivån har hamnat lite i skymundan.

Det är ok på vissa sätt men för mig som gillar när det är ordning och reda så är det svårt att ens vilja vara där för då måste jag städa först……….

 

Det kanske bli bättre nu när rummen är klara!

Hösten kanske blir ett uppsving! J

 

Jag vet inte vad framtiden håller för oss men det är ingen lätt situation och jag önskar av hela mitt hjärta att jag var stark nog men jag vet inte längre………..

 

It feels like it is fading…………

 

So what do do?

 

Inte en aning och även om jag visste att livet skulle bli trixigt ibland så suger det fett när det nu är i en sådan svacka.

 

XoXo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Så var det det där med blommor då...

Mood: Content

 

Så som de allra flesta vet så är jag ju en trädgårdsnarkoman och för att visa detta får jag ju förmedla gårdagens projekt som gick i blommornas tecken.

 

Jag har gått runt och funderat massor på vart jag vill ha mina blommor och som de har haft det innan vill jag INTE ha det. Det är inte praktiskt eller snyggt.

Så eftersom det fanns några STOOOORA blombäddar i trädgården så tar jag ju inte det enkla och fortsätter att ha dessa utan vill göra om alltsammans som jag vill ha det.

 

*skrattar*

 

Jag plockar således upp alla stenar som ligger som kant runt och gör en liten mur precis vid entrén av huset.

Vad tycks?

  

Här skall jag sedan plocka/gräva upp allt det som finns i den STOOORA blombädden och placera det i den nya istället.

*smile*

Nu är det ju inte så värst mycket skall tilläggas så fullt lär det ju inte bli på en gång.

 

Sedan tänker jag ta bort den eländiga lagerhäggen som syns på bilden också.

Nu har jag inte något emot lagerhägg det är bara denna som står och tar ljus och är helt enkelt helt fel bara där den är idag.

 

Efter allt bärande av stenarna så belönade jag mig med ett glas vin på kvällen innan jag nästan somnade framför TV:n.

=)

 

Innan jobbet ute var klart fick jag också träffa mannen med stort M.

Mr P och jag hämtade de sista sakerna i vårt förråd vid Stenalyckan (LagerMix = grymt bra förvaring som rekommenderas varmt.).

 

Mr P är så mysig och han är verkligen fin man som berikar mitt liv och jag tror att jag börjar se allt det där som jag älskat men som kommit in i en dimma på grund av alla konflikter igen.

Det känns bra. Och jag SAKNAR honom galet mycket när vi är isär. För att inte tala om hur mycket jag saknar mina underbara barn.

 

Xoxo

Permalink Vardagen Kommentarer (0) Trackbacks ()