Mood: In deep thought

 

Så jag vet liksom inte hur detta funkar egentligen.

Det är fan så jäkla svårt tycker jag.

 

Livet har nu gått ett par månader och jag sitter och funderar för det mesta om ”hur”, ”varför”……mm

 

Mitt hus är en dröm och jag älskar det hur mycket som helst.

Det känns som att jag hittat hem och att kärleken till mitt hem på nytt gör mig stark.

 

Men….ändå….

 

 

Jag saknar Söndrum och människorna som gjorde mitt liv där en hel jäkla massa.

För att inte tala om hur mycket jag saknar fina familjen…..oerhört mycket.

 

Så jag sitter hemma i lugnet många kvällar och förundras över hur lugnt och stillsamt det är och jag skall inte på något sätt förneka att det är skönt med lite lugn och ro.

 

Men det är ett högt pris jag betalar känns det som.

Mina barn blir mindre och mindre mina och det flyter iväg in i sin tillvaro som jag inte delar aktivt längre.

Visst, jag var ju medveten om att det skulle bli så men det gör inte mindre ont för det.

 

Miss J har gjort si och Miss F har gjort så.

Och jag får nöja mig med att få det berättat till mig utan att få se deras glada ansikten eller uppleva den energi de ger.

 

Att känna den kärlek jag gör utan att få utlopp för den och sedan känna stor avund mot Mr P för att han har glädjen att dela sitt liv fullt ut med barnen.

 

DET VAR JU DET JAG VILLE OCKSÅ!!!!

Bara det inte varit DÄR!

 

Att ett hus kan ge sådan stabilitet för vissa och instabillitet för andra är ”mindblowing”. Det är ju bara ett hus eller?

 

För mig är det ju inte det!

Hade vi gjort det vi ”borde” och köpt något gemensamt hade vi inte varit där vi är idag. Det tror jag i alla fall.

Då hade inte konflikterna om att ”så gör vi här” och ”mamma tillät oss att göra så” ens varit på tapeten.

Då hade de enkelt kunnat sägas ”Jepp, så gjorde Ni och mamma tillät det men nu är det ett nytt hus och så gör vi inte här.”

 

Enkelt eller hur!

Och jag önskar så innerligt att jag fått den möjligheten att leva så.

Kärleken till barnen kom över mig som en kraftfull våg och kommer aldrig att försvinna det är jag säker på. Så att ta dem ifrån mig, för det är så det känns, är för djävligt skall jag säga.

Jag vet att jag tagit detta steg och att det är rätt för mig men för oss som en ”familj” vet jag inte.

 

Det huset blir aldrig mitt hem och sakta men säkert bröt det ner mig och jag var tvungen att se mitt hem ”misshandlas” och ignoreras och inte alls vara den plats där jag får min styrka. Det var något annat som diffust påminde om ett hem för mig.

 

Så jag har en del av det jag vill idag men den annan del är för mig ”Lost” och jag vet inte om jag får den tillbaka. Familjen alltså!

 

Mr P verkar har insett att vi borde köpt ett eget hus nu.

NU??!!!

 

Såklart! Försent!

Jag flyttar inte igen och absolut inte dit igen.

NEVER EVER!

När jag nu är där är jag ”gäst” och det känns mest märkligt då inget längre är som när jag ”styrde” ordningen. Jag hittar inget och det är inte rent längre.

Visst de har mycket att göra men jag har också ett hus och man måste hålla en hygiennivå för att livet skall vara angenämt.

 

Till försvar för Mr P skall jag säga att han ju verkligen haft häcken full med projekt i att göra nya rum till tjejerna och allt sådant så hygien nivån har hamnat lite i skymundan.

Det är ok på vissa sätt men för mig som gillar när det är ordning och reda så är det svårt att ens vilja vara där för då måste jag städa först……….

 

Det kanske bli bättre nu när rummen är klara!

Hösten kanske blir ett uppsving! J

 

Jag vet inte vad framtiden håller för oss men det är ingen lätt situation och jag önskar av hela mitt hjärta att jag var stark nog men jag vet inte längre………..

 

It feels like it is fading…………

 

So what do do?

 

Inte en aning och även om jag visste att livet skulle bli trixigt ibland så suger det fett när det nu är i en sådan svacka.

 

XoXo