Jösses vad jag längtar efter lite sol, ledighet och värme.

Mood: Nervous

 

Det har varit en helg som jag nog inte glömmer så lätt!

Pust!

 

Samtalet vi hade i helgen blottade känslor från mig på ett sätt jag inte kan minnas jag gjort tidigare.

Allt eller inget liksom……….

 

Och idag skickade jag ett uppföljande mail där jag uppmanar till eftertanke och rakhet från den alltid så älskvärde Mr P.

 

The moment of truth comes closer by each passing moment.

 

Jag skall klara en eventuell storm det måste jag.

Men nevös är jag.

 

Xoxo

Mood: Frustrated

 

Jag behövs!

Verkligen!!!

 

Mina ”barn” behöver mig!

Miss F var hos mig igår som vanligt på torsdagarna och jag såg fram emot det massor - MASSOR!!

 

Hon är ett underbart sällskap och en frisk fläkt tycker jag.

Men hon behöver mig eller i alla fall en kvinna att tala med.

 

Hon är ju en tonåring som bekant och det händer så mycket i skallen på henne så hon blir alldeles överväldigad.

Igår kände hon panik över skolarbetet och mängden av läxor som hon får.

Hon är en riktigt driven tjej som satsar massor på sin framtid för att kunna välja vad hon vill göra. Detta är starkt tycker jag och gudarna skall veta att jag önskar jag haft den drivkraften i den åldern.

 

JAG ÄR GRYMT STOLT ÖVER HENNE!

 

Men igår blev det för mycket helt enkelt. Hon kände att hon låg efter och då blockerar hon sig i skallen och blir helt hopplöst förtvivlad.

Det går knappt att kommunicera med henne när hon är sådan och den ena tragiska tanken avlöser den andra.

 

Att ens försöka prata med Mr P är inte ens att föreslå. När jag gör det tittar hon på mig som jag vore helt puckad!

Hon behöver mig!!!

Hon behöver få ut dessa tankar/frustration oftare än en gång i veckan då hon blir helt störd av så många saker och håller det inne i sig tills vi ses.

 

Hon känner att hennes tid inte räcker till och att hon inte får ta det lugnt eller ha kul för det är nästan bara jobb med skola och annat som styr hennes liv.

Det roliga i att lära sig väger inte helt upp just nu.

 

Jäklar vad jobbigt det är att inte ha möjligheten att finnas där och supporta henne när hon behöver mig aktivt som tidigare.

Det gjorde så ont i mig och jag vet ju hur hon funkar och när hon är så långt gången i sin förtvivlan så funkar det inte att resonera med henne hur förnuftig och logisk man är och även om man mer eller mindre behandlar henne som om hon vore 5 år.

Det går liksom inte in i skallen på henne och hon ältar ALLT!

Om och om igen skall vi gå igenom samma sak och även om jag presenterar en lösning som är rimlig även i hennes värld så funkar inte det för hon är alldeles för upptagen med att vara ledsen och uppgiven.

 

Att man tröstar och förklarar för henne hur saker och ting funkar hjälper inte.

När hon är på den nivån av ledsenhet så kommer man inte igenom.

 

DÄRFÖR behöver hon mig mer än vad jag har möjlighet att ge henne.

Hon behöver få ventilera detta mycket oftare. JÄKLA SKIT!

 

VAD skall man göra.

Jag känner mig som en jäkla stor skit som flytta när sådant här händer. De behöver ju mig och jag dem men jag KUNDE VERKLIGEN INTE STANNA DÄR!

Usch och fy. Stackars Miss F.

 

Är jag en hemsk människa som gjorde detta då? Skulle jag offrat mig själv och min sinnesfrid istället?

Och sist jag var i Söndrum så kände jag att det bubblar under ytan på Miss J också.

HJÄLP! Vad skall man göra?

 

Mr P gör ju ett helt excellent jobb som pappa det kan inte sägas något annat men han KAN inte hjälpa dem med allt de behöver hjälp med i denna period av livet.

Han räcker inte till för han kan inte förstå dem och han har inte tid eller tålamod som jag har.

 

Jag kan sitta och tala med dem i timmar om det behövs men han gör inte det och försöker han är de inte heller lönt att han gör för de fixar inte att tala med pappa om de sakerna.

 

Det är tungt för honom det vet jag men det var ju där jag kom in bilden och där jag höll en balans mellan dem och honom och kunde hjälpa till.

Det är hemskt att behöva sitta hemma hos mig och se på när barnen behöver en axel att luta sig mot och han inte kan ge dem det. I de delarna av livet i alla fall.

Han är en sann klippa till dem i allt annat och de älskar honom till max och är mycket tacksamma att ha en sådan pappa som de har. De säger de ofta och jag berättar detta för honom så fort jag hört det!

 

Han är nog lite avis/sur på mig för att jag har den ”connection” som jag har med Änglarna. Men det är ju bra att jag har den för de måste få ett utlopp för sådant någonstans eller hur?

 

Nu är ju inte jag perfekt och har inte alltid dr rätta sakerna att säga och har inte outtömligt förråd av tålamod men jag vill ju vara där för dem och älska dem – aktivt och för alltid.

 

Igår när vi kröp ner i säng så var hon lugn – trodde jag!

Sedan började hon ömka sig själv igen och när vi släckte så kom tårarna hos henne och förtvivlan bubblade upp. Jag kände mig helt hjälplös och försökte trösta henne men det var helt meningslöst för hon var bara på en nivå där hon VILLE vara ynklig och självömkande.

 

Det är så sorgligt samtidigt som det är grymt irriterande och min svaga punkt då jag inte under några omständigheter kan prata med henne och än mindre sova när någon snyftar bredvid mig.

 

Tillslut somnade vi och hon mådde bättre imorse efter att fått tömma ur sig alla känslor sade hon.

Alltid något eller hur?

 

Xoxo

Mood: Not so cheerful……

 

JAG saknar dem! Så jäkla mycket!

 

Vissa dagar är det helt ok och jag lyckas låta bli att tänka på allt jag trots att jag vet jag gjort rätt i att flytta förlorat!

Det är tungt som fan!

 

Jag älskar ju dem! Mina UNGAR! Mina ÄNGLAR!

Tokroliga och påfrestande om vartannat.

Men de var ju mina i dryga tre år. Och jag älskade att få finnas där för dem i vått och torrt. Numera är det ju inte så mycket uppfostran längre som ”guidening” genom livet och reflektion över saker som händer i deras liv.

 

Fan, helvetes, djävla skit!!!

Jag vill inte vara utan dem alls. Och jag är så rädd att de kommer att "flyta” iväg från mig så att jag tillslut står helt utan dem.

Vad skall jag ta mig till då? Ett liv utan min fina Miss F och söta Miss J.

 

De är så underbara på både utsidan och insidan att jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på att det blev ett slut på mitt liv med dem på grund av att Mr P älskar sitt hus mer än mig…….

 

Nu sitter han med alla de situationer som blir trixiga med två tjejer i tonåren själv. Utan hjälp eller assistans. Utan att de kan ventilera med pappa de saker som de behöver ventilera med en kvinna.

JAG var ju den som de talade med mest.

 

Det kan ju vara så att han också var lite ”pissed off” att jag tog för mycket plats med dem och kom FÖR bra överrens med dem och att det var därför vi nu är särbos.

Han kanske var avis.

 

Jag är ju som bekant nästan helt orädd för konflikter och han hatar dem.

Det gjorde ju att jag stod rak i ryggen och konfronterade tjejerna när de gjorde tokigheter och berömde dem när de gjord bra saker.

Han klarade inte av att jag blev sur på dem alls och ville helst att allt skulle vara ”roligt”.

 

Nu är ju inte livet så hela tiden och att sopa alla krav på uppfostran och disciplin under mattan hälper ju föga.

Men men, detta hjälper inte mig heller direkt mer än att jag får ventilera det hela.

 

De är inte mina – inte nu – inte någonsin.

 

Undrar om jag någonsin kommer att fatta det!

=(

 

De var mer eller mindre hela min värld och jag älskade den världen.

Barn är magiska och underbara och ”mina” är helt suveränt magnifika!

 

Sakta men säkert försvinner de bort mot horisonten nu och jag står ensam kvar och vinka vemodigt och saknar dem.

 

Tack för att jag fick den tiden med Er som jag fått gullungar!

I love you now and for always!

 

Xoxo

 

Mood: Better and better again……..

 

Feeling better today but….

 

Jag blev smått irriterad igår när jag kommunicerade ut en vad jag ansåg vara en liten lustig kommentar.

Det var som så att både jag och Mr P mådde allt annat än bra igår. Vi mådde helt segt och illa båda två.

 

Men så kommenterade Mr P (vilket jag fann lusigt) på följande sätt.

”Men det är väl ändå mer synd om MIG eller?”

För att han är man då alltså!!!!!!

 

Så vad gör jag?

Jo jag lade ut kommentaren med en stor ”smile” på min facebook.

Vad händer då?

 

Jo, kommenterar där man tycker så jäkla synd om den stackars Mr P.

Hmmm….detta tyckte jag var lite ”odd” och det är också ganska representativt för hur mitt liv många gånger utspelat sig.

 

Av någon outgrundlig anledning så är jag tydligen starkare än starkast som person och inget biter på mig.

Detta betyder att man inte behöver visa sympati för mig i ovanstående liknande fall……

 

Ibland blir det då så att jag blir irriterad och frustrerad över att mer genomgående bli sedd som denna ”ice queen” som klarar allt och lite till.

Visst är jag stark. Stark som FAN till och med men det betyder inte att jag inte önskar en axel att luta mig emot mellan varven.

 

Jag är kompetent och driven och vet vad jag vill.

Men jag är inte okuvlig och kall så att jag inte behöver någon som klappar mig på axeln ibland.

 

Jag kan ju klart klara mig själv och reda ut situationer och känslor utan att ventilera eller få assistans.

Jag mår bra av att få ventilera det jag tycker och känner och är inte rädd för att fela och göra korkade saker så länge jag kan rätta till dem och växa som människa.

Jag är ytterst bra på det men ibland önskar man att man fick vara ynklig och lite hjälplös!

Jag vet att jag har svårt att vara det men jag är ju knappast ofelbar det är nog mer det att jag känner mig själv nästan ruskigt bra och mina gränser likaså.

 

Min teori är att jag har för mycket ord för att folk skall veta hur de skall hantera mig.

Men bara gör det för sjutton gubbar. Hantera mig!

Det är nog mer att mitt ego blir lite blåslaget när jag blir förbisedd och ”attention” faller oavkortat på andra som kanske behöver det men inte mer än mig själv.

 

Tänk om någon kunde hålla om mig någon gång när jag är låg och säga snällt ”det löser sig”.

Kan inte komma ihåg sist någon sade det till mig.

Det är mer att när jag är irriterad eller ledsen så får jag många gånger bara försvara mitt synsätt eller mig själv för att jag ser saker som jag gör.

 

Vet Ni hur strängt det är att behöva försvara sig och sin hela person när man är lite ur balans och mer eller mindre söker stöd och kärlek.

 

Men ensam är stark heter det väl………fast det klar…..ensam är också ENSAM!

 

Så jag går min lilla stig genom livet och en hel del underbara människor korsar min väg mellan varven.

Det är skönt med människor som ger energi och inte bara tar energi.

Vänner som supportar och finns där och som gör att jag utvecklas och blommar som person i nöd och lust.

 

Jag är mycket lyckligt lottad med vänner som finns i mitt hjärta och som mitt liv vore helt tomt och trist utan.

Men varför en del inte fattar att man kan ”såra” genom att inte våga stötta en stark person det är över min intelligens.

Inte för att jag då är så värst intelligent då…..men Ni fattar vad jag menar.

 

Åh, vad skönt det är att få gnälla av sig lite.

Tro nu för all del inte att jag tycker livet suger för det gör det inte utan det är bara en reflektion av livet jag lever och hur det ter sig i förhållande till en del människor som delar det med mig.

 

Jag gillar att stötta andra men ibland vill jag få stöd själv.

Hmmm….kanske jag gör det för invecklat och skulle bara skrivit meningen ovan och inget mer.

 

Åh, jag med alla mina jäkla ord………

*skrattar*

 

Lev och lär!

 

Xoxo

 

Mood: Still wondering…….thinking…..pondering….

 

Man har ju drömmar från barnsben inte sant? Stora drömmar – små drömmar!

Realistiska drömmar – orealistiska drömmar!

 

Skall man då behöva ge upp dem bara för att man blir äldre? För att man blir förståndigare eller i alla fall något snarlikt förståndigare………….

 

Drömmar över huvud taget? Skall man behöva ge upp drömmar. Är det inte dem man lever på, kärlek och drömmar.

Jag är ju naiv och lite smått korkad så jag ger inte upp mina drömmar.

=)

 

Men är det rätt att få någon att känna att det är fel att ha drömmar?

Så känner jag ofta då det jag drömmer om ofta kolliderar med vad andra tycker är vettigt/normalt.

 

Men jag sätter ju höga krav på mig själv och i drömmarna jag har så ligger också ribban högt.

Är det fel?

Jag tycker som så att om jag då hinner halvvägs mot mitt drömmars mål så har jag ofta passerat det mer ”lagom” målet som det verkar som att omgivningen och följaktligen världen vill att man skall nöja sig med.

Men det är ju en drivkraft att drömma – sträva vidare – bli starkar – smartare – en bättre människa.

 

Många drömmar har gått i uppfyllelse och jag vill inte sluta drömma och se med glittrande ögon på livet som något härligt och vackert och inte bara något som skall uthärdas till du har en ”enrummare med jordvärme”:

 

Jag har alltid levt efter grundtanken att inget är omöjligt och håller fast vid det fortfarande.

Men man kanske skall ställa sig i ”ledet lagom”?

Vara mer som alla andra och inte aktivt protestera när man känner sig åsidosatt mm.

Men jag tror inte jag kan det!

Dumma, dumma mig!

 

Hur skall då denna förvirrade lilla ”diva” som jag då är klara av den framtid som jag går till mötes?

Skall jag bli en bitter liten person tillslut och inte vara till gagn för varesig mig själv eller någon annan?

 

Nu tror ju inte jag det direkt då jag ju är mycket positiv som person och som verkligen bara vill vara lycklig.

De små sakerna i livet gör det värt att leva. Ett leende från barnen, den okonstlade glädje från hundarna, leendet från den man älskar…..eller kanske inköpet av ett par snygga skor. =)

Ja, smått som stort som stort helt enkelt!

 

Men vem är jag då?

Vem är jag egentligen då man inte bara kan ”vara” sig själv.

För det går väl ändå inte?

Är jag den jag ”är” så blir jag ju fasligt obekväm och jag känner att jag just för tillfället inte platsar i livet där jag befinner mig. Jag ställer onaturligt höga krav verkar det som. Drömmarna är inte på en nivå där det borde tydligen……..

Jag drar mig sakta men säkert bort från saker och ting även om jag håller dem tätt, tätt nära mitt hjärta.

Försöker distansera mig från det som inte ger mig något.

Önskar mig bort till ett liv där det inte är så svårt att få vara den man är och där acceptans och positiv energi genomsyrar livet och där man pushar varandra till bra saker istället för att hålla tillbaka varandra för att vara ”normala”.

Nu blir jag ju aldrig normal så jag borde kanske bara skita i alla det där??

 

Men det blir lite ensamt!

Finns det folk som är som jag då? Isåfall vart är Ni? HALLÅÅ!

 

Det är så svårt tycker jag då jag ju så gärna vill hoppa upp och ner av glädje för att det finns så mycket att glädjas åt.

Men jag känner mig som ett totalt ”ufo” för det mesta.

 

Nu har jag ju inte direkt haft svårt att vara detta ”ufo” genom livet utan nästan omfamnat möjligheten att låta mig själv bli den jag är och utvecklas i den riktning som känns rätt och inte så mycket bry mig om det som ”borde” kännas rätt.

 

Jag, vet ju att jag svamlar en hel massa här men jag är jag och lite less på att alltför ofta känna mig som att folk tycker jag gör fel i att vara den jag är.

 

Jag är ju snäll och schyst och vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Men jag är FAN så stark och rak och om man inte kan hantera det så ”back the hell off”.

 

Jag förväntar sig inte att folk skall ändra sig för min skull man jag vill ändå inte känna mig ”misslyckad” för att jag kanske inte delar en åsikt eller synsätt.

Jag har en inre stolthet som ger mig glädje och stabilitet och det är något jag önskar andra hade också. Att de vågade stå för de som de är utan att falla in i ”mallen” i landet lagom där vi bor.

 

Jag är inte heller konflikträdd så ”bring it”. Om man inte hanterar konflikter så kan man aldrig lära sig heller. Aldrig bli ”mer” än vad man är idag och jag vill bli massor mer än jag är idag.

 

Jag är inte lagom….inte nu och inte senare heller.

I am larger than life and loving it.

 

I treat life with respect and the people around me with the same respect.

I deserve a chance to find happiness and so do all who seek it.

 

Lets learn to live together – lets start learning – right now!

Together working on a better world and a more joyful life – a life of love.

 

Xoxo

 

The sun still shines on those who love…..

Mood: Getting there……….slowly……..

 

Så jag är inte så ung som jag en gång var……..

Detta är ett faktum men likväl något som jag mellan varven reflekterar över.

 

Jag omfamnar att bli äldre då jag tycker att det öppnar en annan dimension av hela livet. I like it!

Sedan tycker jag att jag är mer och mer bekväm i mitt yttre men det är ett helt annat inlägg jag kan diskutera det i.

=)

 

Efter helgen som var har dessa tankar verkligen hoppa upp ett par snäpp. När jag sitter med mina fina ”barn” och förundras över allt som pågår i deras liv och hur länge sedan det var jag själv hade de funderingarna/problemen.

Jag älskar verkligen dessa tjejer till max. De får mig att LEVA med stora bokstäver.

 

Fredagen fick jag ”egentid” med världens finaste Miss F. Hon är en riktig juvel att få umgås med. Hennes skratt som pärlar sig och hennes tankar som inspirerar/bekymrar mig. Hon är verkligen en underbar tjej att ha i sin närhet.

 

Vi pysslade hela eftermiddagen med middagen för kvällen då vi hade den fantastiske Mr Farfar hos oss på middag. Han är verkligen formidabel då det inte finns något annat ord att beskriva honom med. *skrattar*

 

Kvällen gick i vinets och skrattets tecken och jag tror aldrig jag sett Mr Farfar så avslappnad någon gång tidigare under åren jag varit tillsammans med Mr P.

Mr P´s pappa är en underbar människa så enkelt är det bara.

Och han gav mig blommor så hur kan man annat än att tycka om en sådan människa.

*skrattar*

 

And I like to get myself some flowers that is for sure……….

 

Helgen avlöpte sedan med massor med tid med de underbara barnen och jag är så glad att jag fick lite närhet med Miss J också. Vi satt och talade med varandra en hel del och hon var så mysig och ”nära” mitt hjärta att jag blev så rörd.

Igår kväll sade hon till mig ”Du är så lätt att tala med och så smart!”.

 

HA! Där ser Ni jag är lätt att tala med!!!

Orden vara verkligen som högsta vinsten. Att jag sedan beskrivs som smart i hennes ögon får jag väl avskriva som ”temporary insanity”.

*skrattar*

 

Jag behöver dock lite mer tid med henne för jag känner att hon behöver mig och att jag fyller en funktion som inte Mr P kan fylla hur gärna han än försöker och hur irriterad han är över att tjejerna lutar sig mot mig ibland istället för honom.

 

Och nu är det måndag och här är jag igen då.

Ett par dagar äldre med lika många konstiga funderingar och känslor som förra veckan!

Helgen har varit härlig i sällskapet av Mr P men jag har också verkligen varit upprörd på hans sätt att tänka när det gäller mig…..eller skall jag säga brist på tankeverksamhet..

 

Han är så förbannat praktiskt att man ibland bara vill skaka om honom för att han skall vakna och vara med mig i den ”verkliga” världen.

Han vill så väl men det blir så fel……..ack så fel!

 

Min älskade pappa kom och drog upp lite buskar åt mig i trädgården och det blev ju en hel del att återställa om man säger så. Hur mycket gropar och hål att fylla och grenar att ta bort mm samt MASSOR med jord över som jag var tvungen att hitta plats för.

Till saken hör att jag mådde allt annat än bra på lördagen när jag vaknade och så REGNADE det och fåfänga lilla jag behövde vara ute………PUST!

 

Vad gör Mr P då? Jo, han står ute bredvid mig och iförd arbetskläder och jag lika så (not the hottest look I admit that!!!) och sedan går han in för att packa bilen för att vara praktiskt och tjäna in lite tid innan min pappa var helt klar. ”Toppen” täkte jag!

Sedan kommer MÄNNISKAN ut ombytt sedan och lämnar mig helt enkelt att återställa allt själv!!!

 

VAD?? Hade jag vetat att han skulle åka hade jag bett pappa hjälpa mig en annan dag men nu stod jag där och grävde, skyfflade, planterade och återställde gräsmattan i regnet som gjorde mig illamående och arg!!

 

”Hur fasen tänkta han då???”

 

Han som brukar be mig ibland att vara lite ”jävla hjälplös” så att han får hjälpa mig.

Nu var jag verkligen det och då pyser han. Grrr….

 

Men eftersom jag är envis som bara den så fixade jag ju detta innan jag kollapsade på soffan med Tyra vovvisen som tröst.

Jag kände mig mäkta stolt över mitt ”dagsverke” men trött och arg på Mr P som bara åkte iväg.

 

Jag hade ALDRIG kunnat bara sticka iväg så när jag sett vilket jobbet blev att återställa trädgården.

 

Men nu är det bara lite gräsfrön som behövs och sooool, sol i massor!

Jag längtar till nästa sommar redan nu. Jag ämnar lägga min fokus där och inte på mannen som lämnade mig med spaden i handen.

 

Xoxo

 

Mood: Don´t know really…..

 

I feel confused most of the time these days!

 

Jag mår fin fint men är förvirrad som fan!

Hur går det ihop! Jag njuter men reflekterar över det som saknas.

 

Jag ler och skrattar men är ändå förbryllad över att saker och ting är som det är och försöker fundera ut vad jag vill med detta liv……

Is this really how I want to live?

 

Vet inte riktigt. Dag ut och dag in såhär med en “pytte” bit av ett liv som kan kallas en relation.

Tomheten stör mig. Jag vet att jag behöver tid för mig själv men att vara ensam ca 5 av 7 dagar per vecka var inte min tanke.

 

Fysiskt och praktiskt är det mer eller mindre omöjligt att fixa det på annat sätt än vad vi gör så jag förstår det faktum att vi gör det bästa av det som tilldelats oss.

Jag vill inte lämna mitt hem för jag ÄLSKAR mitt hem.

 

Men jag saknar dem massor och det känns mest underligt att jag inte är den del av familjeenheten längre.

Känner mig nästan singel för sjutton gubbars…………..

 

Jag vill inte vara i det huset längre. Jag känner en frustration och nästan vrede gentemot den fastighet…..hur fel är inte det?

 

Men så är det ju så att huset vann över mig. Huset är mer värt än vad jag är och nu när jag landat lite i mitt eget paradis så har jag återfått en del av min syn på mitt eget värde.

Den synen dimmades en hel del av att man bodde där!

 

Att han ”svek” mig och prioriterade ett hus över mig svider som fan kan sägas.

Jag är väl inte mindre värd än lite bostadsyta?

Eller är jag det?

 

Jag känner mig arg en hel del trots att jag känner att mitt val att flytta är helt rätt och riktigt.

Jag gjorde det som var bäst för mig och för dem. Jag kunde inte bo där längre och gudarna skall veta att ”JAG FÖRSÖKTE”.

 

De ringer inte mig direkt och jag försöker att distansera mig allt jag orkar för att inte bli sårad men jag befarar starkt att det är precis det som jag kommer att bli.

Jag älskar dem det gör jag men hur vågar jag visa det längre?

När jag gör det står jag tomhänt kvar ensam utan att jag känner att de älskar mig tillbaka.

 

Visst mina ”änglar” är ju i den åldern då man inte är värd så himla mycket och det bara är så liksom.

Men att veta det gör inte att det gör mindre ont.

 

Till det är det än värre att veta att Mr P får vara med dem varje jävla dag och jag någon gång då och då.

JA, JA, JAAAA, jag vet att de inte är MINA barn då men jag älskar dem ju som om de vore det.

 

Hur gör jag för att neutralisera känslorna som finns i mig?

Hur tar jag bort dem och blir ett skal som fixar detta liv.

 

Någon förändring blir det inte det vet jag. Kanske om 10 år eller liknande men jag tänker ju inte sitta och vänta i 10 år för det har jag inte tid med.

Han behöver inte mig, han saknar inte mig………han är inte beroende av mig eller så.

 

Hur kan jag då ge honom mitt hjärta?

 

Xoxo

Mood: Ok, I guess..

 

Så livet har sin gilla gång eller va det nu heter!

 

Jag kör mitt race och jag är tuff, tuff som bara den. Värnar om mig själv allt jag orkar och kan.

Men det är inte lätt.

Priset är högt – ibland känns det för högt!

 

Jag saknar dem så!

Mina barn! De ringer inte mig längre och frågar om saker. Det går dagar utan att vi talas vid.

Det gör on – ont som fan!

 

Men jag håller mig på min kant. Det är min enda möjlighet att överleva detta.

Distansera mig tills jag är på tryggt känslomässigt avstånd att det inte göra så ont längre.

 

Men det är underbara!

Mina tjejer! Jag älskar dem så JÄVLA mycket!

Det har blivit två imponerande unga kvinnor som ger världen och mitt liv så mycket glans och inspiration att man nästan tappar hakan.

Allt de kan genomföra och deras kompetens till problemlösning…..jag säger bara WOW!

Hur de tar ansvar och hur de lärt sig att prioritera saker och hur de hanterar kritik och negativa situationer.

Jag är stolt så jag nästan spricker!

 

Att man kan vara så uppfylld av dessa ungar är för mig märkligt.

Det är underbart och samtidigt roten till det som gör ont i själ och hjärta.

J

 

Här kommer ett exempel på hur älskvärda mina ungar är!

Vi var i Stockholm över helgen då jag fyllde år. På Mr P´s mosters 60-års firande!

Tjohoo, så kul det är för hela den släkten är underbar.

 

När vi kom hem blev jag överraskad så jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Änglarna (och den förträffliga Miss M) hade kokat kaffe, bakat en fransk chokladtårta med grädde, köpt blommor och ett kort till mig för att fira mig.

Fira MIG! Alltså jag tror jag smäller av!

Vilka gosingar!

 

Men varför är det inte hos mig hela tiden…..vill ju det……………..

 

Jag har min underbara Miss F hos mig en dag i veckan och det är så mysigt med kvällarna då vi sitter vid brasan och bara pratar med varandra. Det pågår så mycket i skallen på henne och i hennes liv och att få ta del av den resa hon gör och hjälpa henne om jag kan gör mig bättre som människa och livet helt rosenskimrande.

 

Bring on the love for the children!

 

Xoxo