Mood: Frustrated

 

Asså jag vet inte men jag är typ 36 år nu dårå, liksom!

 

Men varför är jag inte där jag känner att jag borde vara vid denna ålder då?

Det är väldigt strömt i floden jag simmar och mot strömmen tar den en hel evighet att komma någon vart.

 

Detta år har det ju varit stora steg tillbaka och nu sitter jag ganska harmonisk och med massor av positiv energi i mig – men ändå inte alls där jag tycker att jag vill vara.

 

Det går ingen nöd på mig och jag blir starkare och starkare för var dag som går.

Men jag är ändå ganska otillfredsställd när jag sitter själv och ”njuter” av tystnaden och lugnet.

Då saknar jag kaoset och alla viljorna som skulle samsas i huset i stan.

 

Hundarna gör ju inte så mycket väsen av sig att jag får direkt något mothugg där.

=(

Jag känner att jag sakta men säkert håller på att bli ”Diva JJ” igen och det var ju kul på sitt sätt såklart men dimensionen där man levde med en man som älskar mig och som jag älskar var verkligen strået vassare.

 

Dock är det en överhängande risk att jag snart är tillbaka i mitt ”kan själv” eller ”behöver ingen” sinnesstämning och då är det kört. KÖRT med stora bokstäver för då kommer jag att lägga ner verksamheten med det här med Mr P.

 

Vad är tanken då?

Skall jag vara ”singel” 5 av 7 dagar per vecka i ett par år för att sedan förhoppningsvis få ett liv som jag drömt om?

Njae…..tror inte jag vill/kan vänta så länge.

 

Jag vill ha kärlek NU!

 

Jag har ju lyckats finna inspirationen att öppna mig igen mot den härliga Mr P och att våga älska honom igen.

Det gör mig mer sårbar såklart och jag gillar det. Jag vill inte vara stark hela tiden och förnuftig utan kär och galen.

Men et gör ju så ont ibland! Så ont att det känns som att någon sliter ur mitt hjärta och stampar på det.

 

Vad är poängen. Vi älskar varandra och vill vara där den andre är men varför är vi inte det då?

Vad är problemet!

 

SATSAR MAN INTE VINNER MAN INTE HELLER!

 

Jag satsar med mitt kärlek och höjer potten med mitt hjärta!

Men håller den hand jag fått mig delad? Jag undrar det!??

 

Och ännu viktigare om den inte gör det vad händer då?

Har jag tiden att sitta och försöka lura på detta ett par år då och sedan kanske stå med ingenting och börja om när jag är typ 40 istället?

Är det lättare då? Skulle inte tro det!!

 

ARRRGGHHHH…………………varför skall kärleken till denne knasige/älskvärde man vara så jäkla svår.

 

Och än viktigare är det värt det?

Är det värt att ge min tid till detta projekt som verkar bara bli mer och mer underligt och slitsamt ju längre tiden går.

Kärleken finns och vi älskar varandra och vi vill vara ihop och jag finner inte någon anledning till att vi inte är det! Likväl är vi inte det!

 

Utav försiktighet och annat tjosan som såklart är värt att beakta men tiden går…..dagar blir till veckor…..veckor till månade….osv.

Jag blir mer och mer självgående och behöver inte honom då. När jag är färdig med det så är det kört!

Då har han inte en chans längre. Min kärlek är stark men den taggas i kanten hela tiden och kommer sakta men säkert att dö om den inte underhålls.

 

Igår kom de förbi Mr P och Miss J (Miss F är iväg med en vän några dagar på lovet).

Vi drack Tea och jag satt bredvid honom i soffan och höll hans hand. Värmen mellan oss var så påtaglig och jag kände våg efter våg av kärlek välla in över mig.

 

Sedan åkte de tillbaka till stan för Miss J vågade inte sova själv i källaren med hundarna.

VA FAN! UNGEN ÄR 12 ÅR!

Alltså sabbade detta en ”planerad” kväll där jag fått sova bredvid Mr P.

 

Sådant här gör att jag blir lite ”pissed off” på både henne och honom såklart.

Löjligt!

 

Det gjorde så ont när de åkte och kändes så fel – så djävla fel!

Detta innebär att vi i ett antal år framåt inte kan vara hos mig med bara Miss J för hon vågar inte sova därnere.

Ytterligare en begränsning som jag finner hopplös! Hon får väl lära sig. Hon behöver inte tycka om det men hon bör lära sig att göra det om så inte för sin egen skull så för oss.

 

I am loosing him and fast it seems and there is nothing I can do to stop it!

 

Grrrrr….tired and slightly emotionless right about now……

 

Qué Será, Será!

 

Xoxo