The dream
Mood: Still wondering…….thinking…..pondering….
Man har ju drömmar från barnsben inte sant? Stora drömmar – små drömmar!
Realistiska drömmar – orealistiska drömmar!
Skall man då behöva ge upp dem bara för att man blir äldre? För att man blir förståndigare eller i alla fall något snarlikt förståndigare………….
Drömmar över huvud taget? Skall man behöva ge upp drömmar. Är det inte dem man lever på, kärlek och drömmar.
Jag är ju naiv och lite smått korkad så jag ger inte upp mina drömmar.
=)
Men är det rätt att få någon att känna att det är fel att ha drömmar?
Så känner jag ofta då det jag drömmer om ofta kolliderar med vad andra tycker är vettigt/normalt.
Men jag sätter ju höga krav på mig själv och i drömmarna jag har så ligger också ribban högt.
Är det fel?
Jag tycker som så att om jag då hinner halvvägs mot mitt drömmars mål så har jag ofta passerat det mer ”lagom” målet som det verkar som att omgivningen och följaktligen världen vill att man skall nöja sig med.
Men det är ju en drivkraft att drömma – sträva vidare – bli starkar – smartare – en bättre människa.
Många drömmar har gått i uppfyllelse och jag vill inte sluta drömma och se med glittrande ögon på livet som något härligt och vackert och inte bara något som skall uthärdas till du har en ”enrummare med jordvärme”:
Jag har alltid levt efter grundtanken att inget är omöjligt och håller fast vid det fortfarande.
Men man kanske skall ställa sig i ”ledet lagom”?
Vara mer som alla andra och inte aktivt protestera när man känner sig åsidosatt mm.
Men jag tror inte jag kan det!
Dumma, dumma mig!
Hur skall då denna förvirrade lilla ”diva” som jag då är klara av den framtid som jag går till mötes?
Skall jag bli en bitter liten person tillslut och inte vara till gagn för varesig mig själv eller någon annan?
Nu tror ju inte jag det direkt då jag ju är mycket positiv som person och som verkligen bara vill vara lycklig.
De små sakerna i livet gör det värt att leva. Ett leende från barnen, den okonstlade glädje från hundarna, leendet från den man älskar…..eller kanske inköpet av ett par snygga skor. =)
Ja, smått som stort som stort helt enkelt!
Men vem är jag då?
Vem är jag egentligen då man inte bara kan ”vara” sig själv.
För det går väl ändå inte?
Är jag den jag ”är” så blir jag ju fasligt obekväm och jag känner att jag just för tillfället inte platsar i livet där jag befinner mig. Jag ställer onaturligt höga krav verkar det som. Drömmarna är inte på en nivå där det borde tydligen……..
Jag drar mig sakta men säkert bort från saker och ting även om jag håller dem tätt, tätt nära mitt hjärta.
Försöker distansera mig från det som inte ger mig något.
Önskar mig bort till ett liv där det inte är så svårt att få vara den man är och där acceptans och positiv energi genomsyrar livet och där man pushar varandra till bra saker istället för att hålla tillbaka varandra för att vara ”normala”.
Nu blir jag ju aldrig normal så jag borde kanske bara skita i alla det där??
Men det blir lite ensamt!
Finns det folk som är som jag då? Isåfall vart är Ni? HALLÅÅ!
Det är så svårt tycker jag då jag ju så gärna vill hoppa upp och ner av glädje för att det finns så mycket att glädjas åt.
Men jag känner mig som ett totalt ”ufo” för det mesta.
Nu har jag ju inte direkt haft svårt att vara detta ”ufo” genom livet utan nästan omfamnat möjligheten att låta mig själv bli den jag är och utvecklas i den riktning som känns rätt och inte så mycket bry mig om det som ”borde” kännas rätt.
Jag, vet ju att jag svamlar en hel massa här men jag är jag och lite less på att alltför ofta känna mig som att folk tycker jag gör fel i att vara den jag är.
Jag är ju snäll och schyst och vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
Men jag är FAN så stark och rak och om man inte kan hantera det så ”back the hell off”.
Jag förväntar sig inte att folk skall ändra sig för min skull man jag vill ändå inte känna mig ”misslyckad” för att jag kanske inte delar en åsikt eller synsätt.
Jag har en inre stolthet som ger mig glädje och stabilitet och det är något jag önskar andra hade också. Att de vågade stå för de som de är utan att falla in i ”mallen” i landet lagom där vi bor.
Jag är inte heller konflikträdd så ”bring it”. Om man inte hanterar konflikter så kan man aldrig lära sig heller. Aldrig bli ”mer” än vad man är idag och jag vill bli massor mer än jag är idag.
Jag är inte lagom….inte nu och inte senare heller.
I am larger than life and loving it.
I treat life with respect and the people around me with the same respect.
I deserve a chance to find happiness and so do all who seek it.
Lets learn to live together – lets start learning – right now!
Together working on a better world and a more joyful life – a life of love.
Xoxo
