Nu återvänder jag till den usrprungliga bloggen:

http://ladyjj.blogg.se/

Mood: Just that! Excited!

Så jag har på sista tiden myntat ett nytt uttryck “vardagsspänning”.
Ja, kanske någon annan använder det men det är nytt för mig i alla fall.
*skrattar*

Jag känner att jag kan använda detta mest hela tiden.

När värmepumpen blev knasig förra veckan = vardagsspänning!
Vi fick inte upp taket över pumpen förrän till helgen så jag fick bygga ett provisoriskt eget = vardagsspänning!

 

Panik på jobbet när varorna som MÅSTE iväg inte kom iväg = vardagsspänning!
Vinden blåste sönder en av mina fina lyktor i trädgården = vardagsspänning!
Grinden kärvar så jag kan inte använda den till att nå postlådan så jag måste gå runt HELA trädgåren = vardagsspänning!
Åt någon gammal lunchlåda som jag hittade i frysen till lunch och det var ingen höjdare = vardagsspänning!

Kort och gott så är det ganska lätt att få detta att funka i vardagslivet.
Jag skrattar ganska gott åt det mesta just nu för att jag mår bra.

Och lite vardagsspänning är ju inte helt fel det heller eller hur?

Jag har på något sätt fått en distans till en del aspekter av mitt liv och ser det som lite roligt att kunna betrakta dem med ”nya” ögon.

 Mer vardagsspänning tack!
Det gör att jag utvecklas och lär mig massor nya saker.

It makes life worth living!

Tjohoo vad det är roligt att må bra!

Xoxo

Mood: Angry!

Igår var det ju Alla Hjärtans Dag som alla vet.
Jag och Mr P fick hjälp av Farmor att hålla koll på det underbara barnen så vi fick en kväll själva.
Myyys!

Eller?

Njae, kanske inte så mycket mys ändå.
=(
Ca en timme innan Mr P anlände hem till mig så började jag nysa något så fruktansvärt mycket.´
Helt löjligt! Blev snuvig och nös hela tiden. Säkert 50-60 ggr på den timmen!

Helt kroppen gjorde till slut ont.
Trots detta nysande var jag på gott humör och vi fick en mysig kväll om än inte direkt någon större närhet då jag inte ville nysa på honom.´
*snällt va?*

Så vi drack lite bubbel och satt och pratade så mycket jag kunde mellan nysningarna.
Jag har verkligen aldrig nyst så mycket i hela mitt liv.

Idag är det bättre men kroppen gör ont som träningsvärk och jag nyser fortfarande mellan varven.
Grrrr….

När vi skulle gå och lägga oss igår trodde jag att jag skulle krevera totalt då jag nös säkert 20 grr på raken.
Jösses!
Det skumma var att jag för övrigt inte känner mig sjuk utan det var bara nästäppa och nysningar.

Jag var så arg när jag skulle sova då jag inte fick kramas med Mr P!
Det är ju inte överdrivet ofta som vi har tid tillsammans och det gör ju att de kvällar vi har helt själva då vill jag krypa upp i famnen på honom och bara känna mig trygg och säker och älskad.
Nedrans bananskal!!!

Men för att se det lite positivt så vaknade jag en stund innan klockan ringde i morse och fick åter njuta av att ligga och höra på hans lugna andetag. Jag älskar att göra det.
Det är som terapi för själ och hjärta.

Sedan fick vi ju en stund tillsamman framför brasan i morse också med en kopp kaffe och stort lugn i huset.
Åh, vad jag tycker om att vara med honom när det är så. Inget knas eller vardags dramatik/spänning som tar energi utan bara den genomhärlige mannen som jag är kär i.

När det är sådan tid så är det fan i mig ”Valentines Day” hela tiden.

Slutsatsen är att trots nysningarna så lyckades jag finna glädje i denna tid vi fick tillsammans och nu sitter jag och ler fånigt.
=)

Xoxo

Mood: Pleased as punch

Valentines day!
*nice*

Så jag fick vakna upp med Mr P i alla fall! Underbart.
Jag vaknade innan klockan ringde och vände mig och låg och lyssnade på hans andetag.
Det var mysigt tycker jag.

Sakta smög jag ner och satt på kaffet men innan dess så lade jag ett litet paket på kudden där jag legat.
=)
Smart tänkte jag……….

Mr P var tydligen lika smart för när jag steg in i köket var där en bukett vackra rosor och ett kärlekskort.
*me like*

Morgonen var underbar med kaffe framför brasan och sedan en liten stund med tjejerna innan det var dags att rusa till jobbet.
Livet är bra härligt ibland!

Igår var också en sådan dag.
Vaknade hemma hos Mr P och sedan var det kaffe och en massa rolig semesterplanering. Det verkar verkligen som att det nästan är det enda vi sysslar med.
Semester hit och semester dit!
Men det är ack så roligt att planera och sedan genomföra.
Tjohooo!

Efter förmiddagens slappande tog jag bilen och stuvade in hundar och allt annat och for hem.
När jag svängde upp på min uppfart blev jag varm i kroppen.
Jösses, vad jag gillar detta lilla hus – mitt paradis.

Tanken på att flytta ihop med Mr P och fina familjen igen har halkat lite ner på prio listan sista veckorna. Det är nu inte så att jag inte vill bo med dem.
Det är bara det att jag älskar mitt hem och platsen där det ligger och hur huset/miljön får mig att må.
Detta är ju inte att förakta och jag har sagt att vi tar det lugnt med planerna och känner av vad som är rätt.
Det är ju ingen brådska även om det är en ekonomisk fördelaktig situation att flytta ihop.
Men det är ju inte därför man skall göra det och jag vill ta en dag i taget.

Igår var jag ute och lekte med hundarna i över en timme i trädgården och det var magiskt.
Jag satt på det nya träddäcket och njöt i solen.
Värmen sade mig att det kommer att bli en vår även detta år. *smile*

Jag njöt och kände att mina planer för denna plats som gör mig lycklig inte är färdiga och att jag nog, hur mycket jag än älskar fina familjen, måste ha kvar detta hus och denna plats som för mig är underbar och en fristad mellan varven när man behöver det.

Solen sken och jag kände kraft och glädje forsa in i mig och det kändes nästan som att jag glittrade och antagligen så jag ut som en komplett idiot med mitt stora leende.
Men vad gör väl det!?
*smile*

Jag fick göra en massa mat på kvällen också och duka fint tills mina älsklingar kom till mig.
Det blev ”riktig mat”!
Köttfärslimpa med potatis & sås samt rivna morrötter och broccoli.

Det var med stor glädje jag lagade maten och mitt kök är verkligen underbart att arbeta i.

Efter maten var det läxläsning och sedan filmkväll där jag satt och lipade som en annan knasboll mest hela tiden.
Jag älskar den filmen ”The Holiday”. Den är så braaaaa!

Massor med härliga underliggande innehåll värda att tänka på samt en hel del humor.
Jag grät fortfarande när jag lade mig. Löjligt va!
Men armarna  från Mr P höll mig varm och trygg och fick mig att må prima och då grät jag lite till.
*skrattar*

Så för att sammanfatta kan jag bara säga ”Life is good!”

Xoxo

Mood: Amused

Så jag har ju då två hundar…..inte en utan två!
Som bekant är min underbara Miss G tio år gammal nu. Men det är ingen hejd på henne för det.

Tänk om jag är lika glad och pigg när jag blir gammal?
Trevlig tanke – dock är förhoppningen att jag inte är lite tokig i bollar som hon är eller har hennes sjuka önskan att spendera tid i lövhögen under altanen.
*smile*

Men nu var det faktiskt inte henne jag skulle kommentera då.
Det var hund nr två – Miss T!
Eller skall man kalla henne hund? Verkligen??
Ja, hon ser ju ut som en sådan och är mycket vacker men kan det vara så att hon är en utklädd myrslok eller något annat roligt djur ”in drag”?
*smile*
Det skulle förklara så himla mycket.

Hon har världens i särklass kortaste minne. Troligen kortare än en guldfisk till och med.

SÅ jag sitter och äter lunch då vid köksön.
Miss T sitt nedanför på golvet och plirar med sina stora bruna ögon upp på mig med en blick som säger ”Älskar du mig ger du mig godis!!”.
Jag är ju fullt medveten om att hon lärt sig detta av Miss G som sitter som en staty bredvid henne och försöker ser oskyldig ut.
As if!!
Den funkar inte Missy!!
=)

Som från ingenstans får Miss T fart och travar iväg in runt matsalsbordet. Runt detta går hon i raskt takt och kommer sedan runt köksön också.
DÅ!!? Då, händer det!
Paniken fyller hennes blick och hon tvärnitar och gör nästan märken i golvet. På grund av farten hon travat i så försöker hon kasta sig bakåt utan större framgång.
Alternativet nu är att vilt kasta huvudet bakåt och börja skälla allt vad tygen håller på denna hemska varelse som sitter på stolen vid köksön och äter.

Pust!
Ja, sådant är livet med Miss T! Rogivande för det mesta men ibland grymt irriterande när man till exempel tittar på TV och så får hon syn på soffbordet som ju ALDRIG stått där tidigare och måste skälla ut detta såklart.
Vilken person som helst förstår ju detta såklart eller hur?
=)

 Slutsatsen är att min älskade miss T är skadad.
Hon var det redan när vi fick henne och det är nog något man bara får acceptera. Hon springer in i saker och är nervös men trots detta ack så kärleksfull när hon väl insett att det ju inte var en skrämmande varelse som satt i köket utan ”mamman” då.
*smile*

Min egen teori är att den hemska kenneln där vi fick henne ifrån har skadat henne.
Det var ett fruktansvärt ställe vi fann henne på och de övriga 30-40 hundarna så slitna ut och i fullkomlig brist på kärlek och uppmärksamhet.
Min Miss T är en guldklimp i mitt liv och jag tycker hon gjort nästan 100%-iga framsteg sedan vi fick henne.
Nu är hon lugnare och det skall också tilläggas att många fler kvällar nu, än tidigare, slipper soffbordet en utskällning.
*skrattar*

Tack min älskade Miss T för att du kommit in i mitt liv och för all kärlek du ger med din mjuka person och kärleksfulla kaotiska beteende.
Det är skönt att veta att när min klippa, mitt allt = Miss G inte finns med mig längre så har jag i alla fall ett tag ett förvirrat litet troll vid min sida när dagarna är tunga eller bara för att ge mig ett gott skratt eller en puss på nosen. 

Hoppas alla som läser detta förstår min kärlek till denna lilla varelse som jag fått förmånen att rå om och hjälpa genom hennes svårigheter med mental utmaning blandad med ren skär skräck.
En vacker dag blir hon en trygg vovvis det tro jag!

 Xoxo

Mood: Slightly annoyed

Så de som känner mig vet att jag tycker om att vara snäll…..ja, ibland i alla fall.
=)

 

Jag tycker mycket om att vara snäll mot Mr P skall tilläggas.
Under åren tillsammans med denne formidable man så har jag ju försökt överraska honom mellan varven med lite presenter mm.

 

När jag träffade honom hade han en garderob bestående mer eller mindre enbart av färgerna marinblått och beige.
Hmmm….vet inte hur jag skall kommentera detta…….kanske inte skall göra det…..

 

Nåväl, jag tycker ju som bekant att han är jättesnygg och då ville jag inte se honom i Marinblått var eviga dag och inte den otroligt opraktiska färgen beige heller då jag ju är hundägare också.
*skrattar*

 

Jag började köpa lite kläder till honom och när jag bodde tillsammans med Mr P blev det mer eller mindre något varje månad.
För att komma till saken så är han inte direkt glad över det han får……och jag blir lite irriterad över detta. Han tittar på mig som om det vore det mest onödiga inköp som gjorts.
=(

Till exempel:

Vi har ”månadsdag” den 5:e varje månad (då vi hade vår första date den 5:e Maj) och den 5:e Januari 2011 så fick Mr P två skjortor och en tröja av mig.
Han använde den ena skjortan direkt och det var mycket kul och han var så jäkla fin.
*smile*

Men den andra skjortan har han inte provat än och tröjan provade han först i förrgår efter påtryckningar från mig.
Sådan här blir jag inte bara ledsen över utan MYCKET LEDSEN faktiskt!
Känns lite ”pointless” att fixa och dona och bry sig.
Själv hade jag provat det jag fått på direkten och visat min glädje över överraskningen direkt.

De pengarna kunde jag ju lagt på mig själv eller tjejerna istället.
=(

Vad gör man då?
Slutar jag med att vara mig och då ge av mig själv och presenter?
Eller fortsätter man och biter ihop och tar det för vad det är.

Han kanske blir glad utan att visa det?? Eller??

För när gav han mig något sist…………………….hmmmm……….
Där var något att fundera på.

Xoxo

Mood: Calculating 

Så idag kändes det som om denna eviga vinter faktiskt kommer att släppa taget någon gång.
*pust* JAAAAAAAA! TJOHOOO!!!
Men jag tror ju att det blir en köldknäpp till som skall ruinera svenska folket med räkningar för värme.

Nåväl, vad är väl en bal på slottet.
Hur som helst så känns det som vår idag och jag är glad för det. Livet är mysigt när det är såhär.

Idag skall jag gå ut en lång promenad med Los Vovvos (hundarna om du inte förstod detta).
Jag tycker ju att det är ganska meckigt att vara ute med dem båda då Miss T är heltokig och spattig som fasen. Miss G travar på och det gäller att hålla Miss T kortare för att hon inte skall trassla in sig i kopplet.
Men vem kan annat än att älska även detta när det är vår i luften.

Det känns som att detta 2011 kommer att bli ett bra år och jag har massor av planer och tankar om detta.Mycket av det har att göra med min trädgård såklart. Jag kan knappt bärga mig för att komma ut och fixa till inför sommaren och klippa äppelträden mm.

Lycka!!

 Sedan är det ljuvligt att låta Los Vovvos bara kuta fritt i trädgården och vara sådär lyckliga som bara de kan se ut.
Sedan är det ju alla frågorna som poppar upp: 

• Överlevde klängrosen?
• Jasminen från Farmor Lena klarade den sig och kommer den att blomma?
• Vad kall jag plantera på det nya trädäcket och i vilka krukor?

Ja, Ni förstår! Det är existentiella saker det här. Men hur som helst så är det roligt och det ger en kick att behöva ställa om timers på lampor hemma nu för att det är ljusare.

Man trodde ju nästan inte att denna vinter skulle ta slut.

Åh, så mycket roliga planer….
Yay!!!

Xoxo

Mood: The sun is shining = GREAT!

 Så var det lite dags igen för att blogga.

 Det var ett tag sedan och det har hänt massor som det brukar när jag inte bloggar.
*skrattar*

Jag och Mr P har kommit varandra mycket närmare igen och det härliga barnen är bara helt FANTASTISKA!

Skrattet ljuder genom våra liv igen och det är solsken även när snön yr kring knutarna.
Livet känns faktiskt mycket bra om än förvirrande!

Tänk att man kan vara lycklig på distans också!
Men det är just där skon klämmer.

Vi har talat massor om att slå oss samman igen och det var på Nyårsafton som jag fann mig med en kopp kaffe i handen i soffan.
Det var runt lunchtid! Jag var hemma hos Mr P.

Då slog det mig! Enkelt och som en blixt från klar himmel så stod det klart.
Helt klart och okomplicerat hur man kunde bygga om Mr P´s hus så att jag skulle kunna se det som mitt hem också.
*smile*

Bra va? Eller?

Ja, om vi säger som såhär så startade detta en vildsint, egenlevandes kedja av tankar och diskussioner som var/är härliga och konstruktiva.
Jag har varit uppe på molnen och nere på marken igen och det har verkligen varit inspirerande.

Men vart har vi nått med detta då.
Jo, vi har kommit fram till att vi älskar varandra och att vi egentligen vill vara under samma tak då.
Planen över hans hus antogs rakt av med en stormade vall av kärlek som slog emot mig.
HELT MAGISKT!

Det skulle bli ett helt magnifikt underbart hus som har alla bekvämligheter och lyx man kan önska sig.
Det blir genomtänkt efter vårt gemensamma liv och hur vi lever och vissa ”problem”  byggs bort helt.

Men nu har det gått ett antal veckor och vi har talat om detta och sedan talat lite mer om det och så vidare.
Med andra ord så vet alla som känner mig att jag ältat detta fram och åter till förbannelse för att reda ut om vi kan göra detta och må bra och se en ljus framtid framför oss.

Det är trixigt på många sätt. Det är mycket som skall klaffa tycker jag.
Vad är skillnaden mot innan?
Blir det bättre denna gång?

Kan vi vara flexibla från alla nödvändiga håll utan att vi suddar ut den ene eller den andres personlighet på vägen?
Jag är lite rädd fast det är spännande!
Mycket spännande! Jag älskar tanken att få vakna upp med Mr P och att få vara med honom och tjejerna igen.

Men jag är rädd också! Rädd att ge upp något som är stabilt och bra (läs, mitt hem och situation idag) för att finna mig i en situation där vi åter sitter och mår dåligt som vi gjorde tidigare.
Kvällarna jag har hemma hos mig nu är skönt, mycket sköna! Jag älskar dem och känner lugn och frid.

Sedan har jag också ett annat dilemma som jag inte riktigt funderat ut en lösning på än.
Min trädgård! Jag läääängtar till våren och min trädgård har ALLT!
Det är ju min hobby och jag älskar den verkligen. Hur kan jag ge upp den när den precis börjat?
Trädgården hos Mr P blir aldrig vad jag önskar hur jag än försöker. Det är ett faktum!
Den kan bli megafin och bra men inte alls i närheten av det som jag kan uppnå där jag är idag.

Men stannar jag där jag är har jag ju ingen Mr P!

Jag har en underbar trädgård där jag bor och den ger mig så mycket härliga känslor. När jag kör upp på uppfaren blir jag lycklig. Jag mår bra av att veta att detta är mitt ställe. Att jag kan bestämma själv!

Men räcker det i det långa loppet?

Som jag ser det så har jag en skyldighet både mot mig och Mr P & Co att ta lite tid och backa nu för att fundera ut vad som är viktigt och vad som jag vinner på en flytt igen.
Är det rätt?

Mamma frågade mig om det positiva i en flytt väger upp det negativa och det gör det ju rakt av för jag får leva med mannen jag älskar.
Men varför tvekar jag då?

That is the million dollar question…………………

Xoxo

Här är adressen till en ny internetbaserad inredningssida.

Underbart fina saker.
KÖP! KÖP! KÖP!

http://www.swedishnew.com/index.html

Mood: Frustrated

 

Asså jag vet inte men jag är typ 36 år nu dårå, liksom!

 

Men varför är jag inte där jag känner att jag borde vara vid denna ålder då?

Det är väldigt strömt i floden jag simmar och mot strömmen tar den en hel evighet att komma någon vart.

 

Detta år har det ju varit stora steg tillbaka och nu sitter jag ganska harmonisk och med massor av positiv energi i mig – men ändå inte alls där jag tycker att jag vill vara.

 

Det går ingen nöd på mig och jag blir starkare och starkare för var dag som går.

Men jag är ändå ganska otillfredsställd när jag sitter själv och ”njuter” av tystnaden och lugnet.

Då saknar jag kaoset och alla viljorna som skulle samsas i huset i stan.

 

Hundarna gör ju inte så mycket väsen av sig att jag får direkt något mothugg där.

=(

Jag känner att jag sakta men säkert håller på att bli ”Diva JJ” igen och det var ju kul på sitt sätt såklart men dimensionen där man levde med en man som älskar mig och som jag älskar var verkligen strået vassare.

 

Dock är det en överhängande risk att jag snart är tillbaka i mitt ”kan själv” eller ”behöver ingen” sinnesstämning och då är det kört. KÖRT med stora bokstäver för då kommer jag att lägga ner verksamheten med det här med Mr P.

 

Vad är tanken då?

Skall jag vara ”singel” 5 av 7 dagar per vecka i ett par år för att sedan förhoppningsvis få ett liv som jag drömt om?

Njae…..tror inte jag vill/kan vänta så länge.

 

Jag vill ha kärlek NU!

 

Jag har ju lyckats finna inspirationen att öppna mig igen mot den härliga Mr P och att våga älska honom igen.

Det gör mig mer sårbar såklart och jag gillar det. Jag vill inte vara stark hela tiden och förnuftig utan kär och galen.

Men et gör ju så ont ibland! Så ont att det känns som att någon sliter ur mitt hjärta och stampar på det.

 

Vad är poängen. Vi älskar varandra och vill vara där den andre är men varför är vi inte det då?

Vad är problemet!

 

SATSAR MAN INTE VINNER MAN INTE HELLER!

 

Jag satsar med mitt kärlek och höjer potten med mitt hjärta!

Men håller den hand jag fått mig delad? Jag undrar det!??

 

Och ännu viktigare om den inte gör det vad händer då?

Har jag tiden att sitta och försöka lura på detta ett par år då och sedan kanske stå med ingenting och börja om när jag är typ 40 istället?

Är det lättare då? Skulle inte tro det!!

 

ARRRGGHHHH…………………varför skall kärleken till denne knasige/älskvärde man vara så jäkla svår.

 

Och än viktigare är det värt det?

Är det värt att ge min tid till detta projekt som verkar bara bli mer och mer underligt och slitsamt ju längre tiden går.

Kärleken finns och vi älskar varandra och vi vill vara ihop och jag finner inte någon anledning till att vi inte är det! Likväl är vi inte det!

 

Utav försiktighet och annat tjosan som såklart är värt att beakta men tiden går…..dagar blir till veckor…..veckor till månade….osv.

Jag blir mer och mer självgående och behöver inte honom då. När jag är färdig med det så är det kört!

Då har han inte en chans längre. Min kärlek är stark men den taggas i kanten hela tiden och kommer sakta men säkert att dö om den inte underhålls.

 

Igår kom de förbi Mr P och Miss J (Miss F är iväg med en vän några dagar på lovet).

Vi drack Tea och jag satt bredvid honom i soffan och höll hans hand. Värmen mellan oss var så påtaglig och jag kände våg efter våg av kärlek välla in över mig.

 

Sedan åkte de tillbaka till stan för Miss J vågade inte sova själv i källaren med hundarna.

VA FAN! UNGEN ÄR 12 ÅR!

Alltså sabbade detta en ”planerad” kväll där jag fått sova bredvid Mr P.

 

Sådant här gör att jag blir lite ”pissed off” på både henne och honom såklart.

Löjligt!

 

Det gjorde så ont när de åkte och kändes så fel – så djävla fel!

Detta innebär att vi i ett antal år framåt inte kan vara hos mig med bara Miss J för hon vågar inte sova därnere.

Ytterligare en begränsning som jag finner hopplös! Hon får väl lära sig. Hon behöver inte tycka om det men hon bör lära sig att göra det om så inte för sin egen skull så för oss.

 

I am loosing him and fast it seems and there is nothing I can do to stop it!

 

Grrrrr….tired and slightly emotionless right about now……

 

Qué Será, Será!

 

Xoxo

Mood: Confused Så här ligger jag på soffan då med huvudvärk.

Dock har jag ingen speciellt bra anledning som - vild fest igår eller liknande. Mr P och barnen åkte hem i förmiddags och jag är kvar här att brottas med mina tankar och funderingar.

Not really the most fun one can have on a sunday!

Igår hade jag underbara Miss J hos mig på eftermiddagen och vi pratade om allt möjligt, smått som stort. Hon sade att hon sagt till Mr P flera gånger på allvar att hon kunde flytta från huset om det behövts. (gullunge)

När jag sedan nämnde det för Mr P för att se reaktionen blev den som jag trodde - INGEN ALLS - om man inte räknar att han fnös såklart!!!!!

Jag önskar att någon kunde berätta för mig i KLARTEXT vad det betyder. Am I wasting My time on this all together?? Xoxo

Mood: Proud and somewhat amused…..

 

Så är det ju så att Mr P är jägare då.

Och vad gör han när han inte jagar getingar med ”elektriskt racket” och en bräda när de byggt bo vid altanen.

*finns video bevis på detta*

=)

 

Jo då startar han älgjakten med att skjuta en älgko (utan kalvar).

Den hade varit ute i bara 1 timme eller nåt.

 

Då kom hon förbi hans torn och stackaren hann inte ens äta sina smörgåsar.

Istället var han tvungen att fälla detta stora djur och på så sätt sätta punkt för älgjakten i jaktlaget!

De hade bara ett stort hondjur att fälla denna säsong.

*skrattar*

 

En av hans jägarkompisar meddelade precis när de funnit den döda älgkon att han satt sig i sitt torn och blev lite smått uppgiven när han ju helt enkelt fick klättra ner igen.

*skrattar*

 

Hur som helst så stort GRATTIS till Mr P för hans manliga insats.

You the man!!!

 

Kanske en god älgmiddag i framtiden också då.

 

Xoxox

Mood: Confused

 

Sist jag skrev var det lite “make it or break it” kände jag.

Det var ingen lätt situation som uppkom efter det heller.

 

Vi hade en stor diskussion med en hel del ”tuffa” ord/saker som togs upp.

Genomgående var det positiva saker som låg bakom men det var ändå mycket turbulent för själ och hjärta.

 

Slutsatsen av det hela? Ja, den som det visste!!!!

*sad smile*

 

Det är så svårt att vara där jag är nu för jag har (vilket Mr P påpekade flera gånger) så mycket mer tid än vad han har att fundera över livet och vad som händer.

Visst sjutton har jag det men det är väl ingen ursäkt för att inte vilja ha en framtid eller?

 

Det är mer eller mindre det som det faller på tror jag.

Mr P är en ta dagen som den kommer person och det är ju härligt på många sätt och funkar fin fint när man bor ihop.

Det är inte lika härligt med den aspekten av Mr P när man bor själv och sitter och saknar en jäkla massa.

 

Kvällarna känns tomma och innehållslösa och ganska meningslösa kan tilläggas.

Är det meningen att det skall vara såhär??

Jag kan inte se mig i detta så värst länge om jag inte får finnas och älskas.

Jag förtjänar det!

 

Det sade jag också till honom ”att om han inte vill ha/värdesätta min kärlek så får jag hitta någon som vill det”.

Kanske det finns någon som skulle vilja prova att älska mig och bli älskad av mig???

Anyone?? Helloo?? No?? I guess not then……

 

Han var lågmäld I diskussionens slutskede och det var lite sorgligt over det hela för jag sade att jag är så rädd att släppa in honom igen.

Varför skulle jag?

 

Kvällen denna diskussion tog plats hade vi för oss själva och jag hade ”stora” planer för denna kväll och hade fixat mat och massor sådant.

”Pimpat” mig själv till max också och tänkte möta honom så att han ”wouldn´t know what hit him!!”.

 

Men kl 19:00 skulle han vara hos mig…………….

Kl 19:05 ringde han och sade att han körde från huset i stan.

Där stod jag med maten klar och uppklädd till tänderna och kände mig SÅ DJÄVLA DUM!

 

På grund av detta blev det en diskussionskväll och inte någon romantik.

Flera gånger under diskussionen så tänkte jag att vi skiter i detta. Det är inte lönt att fortsätta.

 

Men som Mr P sade så är jag mer mogen i den insikten än han är för jag har mer tid att tänka och han har inte det i sin världsbild att det tar slut.

Det må så vara men man kan inte leva på att man vet att vi älskar varandra. Inte jag i alla fall.

 

Jag förtjänar och vill ha mer – mycket mer!

Han kommer att ha mer tid i framtiden det är ju sant men om han tror att jag tänker sitta och vänta på honom har han fel, mycket fel.

Detta fick han också reda på.

 

Kontentan var att jag sade att han får den tid jag har kvar att ge till jag är trött på att vänta.

Han har den ”luckan” att fånga mig igen och gör han inte det så får det vara.

 

Jag har också funderat klart över barnen och att jag faktiskt inte får lov att ge upp mig själv och mitt liv bara för deras skull hur mycket jag än älskar dem.

Den insikten gjorde jävligt ont skall tilläggas och jag har sedan dess försökt aktivt att inte lägga mig i och komma med min syn på saker.

Det är svårt och jag vill ju dem så väl och tycker det är trist att inte få vara med och ”lägga mig i”.

 

Så tillslut är vi tillbaka nästan helt till ruta ett med andra ord.

Jag har förlorat mina barn – det är hans och bara hans barn…………..

 

Usch, att se det skrivet gör att hela magen gör ont och jag vill nästan börja gråta.

Men stark är jag så jag har inget annat val än att klara detta också.

 

Ensam är stark men ensam är också ENSAM!!!

 

Häromdagen så refererade jag till barnen inför Mr P som ”dina barn är ju helt underbara”.

Tidigare har det varit ”våra” när vi talat om dem men Mr P märkte inget och var bara nöjd över mitt utlåtande.

Det gjorde ont – mycket ont igen……….

=(

 

Men, men ett par dagar efter vårt ”stora” samtal kände jag en liten vind av hopp komma in i mig igen.

Varför vet jag inte direkt för det ser ju inte ljust ut.

Hur som helst så valde jag att öppna hjärtat en gång till, släppa in Mr P igen.

 

Det var skönt, mycket skönt men samtidigt mycket skrämmande.

Risken är överhängande att jag blir krossad igen och att mitt hjärta och dess vilja att älska blir stampat på igen.

Men som jag sade till Mr P  ”Satsar man inte vinner man inte heller”.

(smart jag är va? *skrattar*)

 

Och nu är det bra känslomässigt. Det är skönt och har varit så ett ”litet” tag då.

Jag är fortfarande skeptisk men försöker putta bort allt negativt och fokusera på det som är positivt och bygga därifrån. Dock känns det igen (såhär snabbt) att det är bara jag som bygger och Mr P bara flyter med.

 

Saken är den att jag helt enkelt tror att det är sådan här han är.

Han är inte kapabel att vara drivande och kärleksfull/initiativtagande för att relationen skall gå framåt. Han åker med liksom………

Hur kommer detta då att gå?

Ja, jag vet då fasen inte men jag är skyldig mig själv detta SISTA försök att lyckas i detta som kan vara så bra men som verkar bli så fel.

Vi har ALLA ingredienser för att ha den bästa av relationer/liv tillsammans men av någon anledning så fixar vi inte att blanda ihop det rätt och det är alltid JAG som sitter vid sidan om.

 

Det som är poängen i det hela är att jag nu när jag bor själv fått tiden att ifrågasätta/fundera över alltsammans och kommit fram till att jag inte vill leva själv, att jag behöver mer.

Det räcker inte som det är nu.

 

Vi får se om Mr P lyckas med att ”step it up” och rädda denna kärleken som jag känner för honom och ”HANS” vackra, underbara, fantastiska barn.

 

It all remains to be seen in the future I guess.

 

Xoxo

Jösses vad jag längtar efter lite sol, ledighet och värme.

Mood: Nervous

 

Det har varit en helg som jag nog inte glömmer så lätt!

Pust!

 

Samtalet vi hade i helgen blottade känslor från mig på ett sätt jag inte kan minnas jag gjort tidigare.

Allt eller inget liksom……….

 

Och idag skickade jag ett uppföljande mail där jag uppmanar till eftertanke och rakhet från den alltid så älskvärde Mr P.

 

The moment of truth comes closer by each passing moment.

 

Jag skall klara en eventuell storm det måste jag.

Men nevös är jag.

 

Xoxo